Betyg: 4 av 6

Det är svårt att tänka sig en film om ett mindre sexigt ämne än den svenska högstadieskolan. Men med Vikarien har filmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren tagit ett intressant grepp för att närma sig det ruttna skolsystemet ur en ny och fräsch vinkel. Två lärare med väsenskild syn på uppfostrings- och undervisningsmetoder och en strulig nionde klass i Hallonbergen är paletten.
Idén till filmen kommer från Max, en ung entusiastisk lärare som mötte en hård verklighet och inte visste hur han skulle handskas med den. Han började fundera på vad som skulle hända om hans legendariske högstadielärare Folke Silvén från Lund skulle undervisa samma klass. Sagt och gjort sjösattes ett filmexperiment.
Folke – en spitting image av seriefiguren Kapten Stofil – är en benhård 75-åring som vill att klassen skall stå upp och hälsa. Men han är samtidigt en lärare vars hårdhet och gammalmodiga metoder (jag tror faktiskt att han drar en elev i örat) balanseras av hans genuina människointresse.

Han memorerar alla namn i en klass som, verkligen, består av elever från hela världen. Och han är nyfiken på deras bakgrund. På riktigt. Han är världsmästare på att prata baklänges, en talang han inte är sen att utnyttja för att få uppmärksamhet. Det behöver kanske inte understrykas att det här är något annat än de lärare som vikariepoolen brukar skicka till Hallonbergskolan?

I dokusåpatider med snabba fixar och konkreta resultat väntar sig kanske publiken att den ena modellen skall visa sig överlägsen den andra. Så sker tack och lov inte i Vikarien. Istället avslöjar lärarnas metoder att det helt enkelt inte går att undervisa effektivt i fullständigt segregerade skolklasser på underfinansierade skolor. En lärare som i samma klass har två utvisningshotade elever och 20 andra elever som inte har svenska som modersmål får slita som ett djur. Det är ett omänskligt undantagstillstånd och det leder, som vi får se i Vikarien, till ständiga sjukskrivningar och knäckta lärare.

Trots denna miljö lyckas filmarna skickligt undvika att utmåla både de slitande lärarna och de utsatta eleverna som offer enbart för dramaturgins skull.
För att parafrasera ett kvartsamtal: det här är en stark fyra, snudd på en femma. Vikarien är lite för ful för bioduken, men kommer att göra sig utmärkt i tv-rutan. Och som dokumentärt grepp är det här mycket bra: Man sätter en idé i rullning och filmar den – ja man kanske till och med fiktionaliserar bitar för att påvisa ett problem. Är det ”sanning”? Får man göra så?
När resultatet är en av de mest avslöjande filmerna om det svenska skolsystemets brister är detta frågor av underordnad betydelse.