Betyg: 3 av 6
Att bli bedragen och upptäcka det kan liknas vid att avtäcka en byst och finna en lipande gargouille. Skulpturen sträcker ut tungan åt dig och hur mycket du än vill förändra den försmädliga minen, tvinga den att stoppa in sin tunga, går det ej, för den består av sten. Gjort är gjort. Sveket konkret. Ett alternativ är att krossa huvudet. Så gör exempelvis Richard Gere i ”Unfaithful”: i ett närapå hjälplöst tillstånd, upptänd av hat och svartsjuka, knäcker han skallen på sin hustrus älskare. Adrian Lynes film är en kopia på Claude Chabrols ”La femme infidèle” från 1969, som i sin tur bygger på Flauberts roman ”Madame Bovary”, också den filmad av Chabrol.
Det verkar som om fransmännen grunnar mer än andra på otroheten. Den skildras gärna på film. Oftast gäller det den bedragne mannens upplevelser, hans maktlöshet och vrede. Och då går huvuden sönder.
Man kan också göra som Fanny Ardants
rollfigur Catherine i ”Nathalie”, regisserad av Anne Fontaine. Hon väljer en annan väg, en mjuk väg, det ska väl föreställa kvinnans.
Catherines make Bernard, spelad av Gérard Depardieu, avslöjar att han varit otrogen under flera års tid, med olika kvinnor. För att pröva sin makes nuvarande motståndskraft, eller snarare naturalistiskt utforska hans begär, lejer Catherine, som är läkare, en ung, prostituerad kvinna (Emmanuelle Béart) som hon ger namnet Nathalie.
Nathalie ska ta kontakt med Bernard och sedan rapportera till Catherine om ”affärens” framskridande. Detta sker, och Fontaine kan forma sin film till verbal erotik, veritabel porrnovellistik, genom att låta syndiga ord som ”baise” och ”sucez” tränga genom Béarts yppiga läppspringa.
Självklart har otroheten en förlösande inverkan på Catherine, nu har hon rätt att prova det fria, manliga livet, som inbegriper sprit och sexuella äventyr.
Som en följd av Nathalies detaljerade redogörelser betraktar vi den i hemmet stillsamme Depardieu som en
föraktlig svinpäls och kåtbock, trots att vi aldrig får se hans vita gubbskinkor i arbete.
Fontaine litar på våra föreställningar och vill göra oss medskyldiga, det är vår visualisering som ska göra jobbet. I längden blir detta för ansträngande, metoden liksom magrar, men i samma stund som Béarts läppar blir tröttsamma märker man också hur lögnaktiga de är. Filmen fäster vår uppmärksamhet vid otrohetens verkliga smärtpunkt: visualiseringen, att det är bilden som gör ont, som får huvuden att gå sönder.
