Betyg: 5 av 6

Tillsammans med Ken Loach är Mike Leigh den engelska arbetarklassens skildrare på film, fast på olika sätt. Där Loach ofta sysslar med de stora sociala sammanhangen och ofta är uttalat agitatorisk är Leigh intimisten, den inkännande psykologen.
Filmen Vera Drake verkar till en början vara mer av en Loachfilm än en Leighfilm. För här tas det stora samhälleliga greppet. Vera, en medelålders kvinna, ägnar sig åt att ”hjälpa flickor som råkat i olycka”, dvs hon utför aborter. Hon gör det utan att hennes man och barn vet om det, och hon tar inte betalt för det. Det är andra som Vera ovetande skor sig på verksamheten, en kedja av utnyttjanden människor emellan blottläggs.

Filmens historiska bakgrund är viktig. Den utspelar sig i London vintern 1950; abort var kriminellt, en engelska kunde vid den här tiden inte få laglig abort annat än i yttersta nödfall. Först 1967 hävdes brottsrubriceringen.
Vera själv är en genuint god människa; till en början, när vi ser henne göra sjukbesök hos sin åldriga mor, hjälpa grannar i hyreshuset och måna om sin familj, ständigt med en kanna te och ett uppmuntrande ord i beredskap, ter hon sig mest som en schablon: den omhändertagande, självuppuppoffrande arbetarkvinnan, en urmoder.

Det är här Mike Leighs egenart träder fram; han använder en i film numera ovanlig (fast i klassisk dramatik vanliga) dramaturgi, man kan kalla den ”lökmodellen”. Vera Drake är berättad som man skalar en lök, lager på lager tas bort. Till sist återstår bara en kärna av plågsam sanning.
Filmen börjar som en realistisk vardagskomedi, en rundmålning av Veras liv där hennes omgivning står i centrum. Därefter möter vi hennes familj och perspektivet krymper, Leigh mejslar ut gemenskapens värme inte bara i spel och repliker utan också i dekorens och ljusättningens mättade Vermeerlyster. Så blir bilden ännu mindre – men skarpare när vi får veta Veras ”hemlighet”: besöken hon avlägger hemma hos flickorna som råkat i olycka.
När Vera avslöjas bryter hon samman. Polisen kommer och hämtar henne hemma, mitt i ett förlovningskalas. Jag har sällan sett en sådan smärta gestaltas på film som i scenen där Vera vänder bort blicken från sin familj: hon skäms, inte för vad hon gjort, det tycker hon är rätt och riktigt, utan för att hon tigit om det för man och barn. Och kanske också för något annat.

Imelda Straunton spelar Vera med en så utlämnande nakenhet att man frågar sig: har man egentligen rätt att vara åskådare till detta? Leigh och hans fotograf Dick Pope fokuserar på Stauntons ansikte som blir som löken: från början med det vänliga leendets skyddande mask, sedan alltmer allvarligt, till sist förtvivlat. Stauntons Vera blir en fjättrad Medea, som bara kan uttrycka mimiskt, utan ord, utan handling.
Historien djupnar till en avgrund, samtidigt som den vidgas. Och till sist, när vi minst väntar det, förvandlas denna berättelse än en gång – Leigh är förvandlingskonsternas mästare – till ett slags förtröstansfull moralitet. Vi har varit med om stor dramatisk filmkonst. Inlindat i den finns en fortfarande på många håll i världen brännande och oavgjord fråga.