Jag lärde mig mycket i Paris i förra veckan. Bland annat fick jag en insikt om hur det kan kännas för en skådespelare som tror sig ha en stor talroll i en film, men som efter genomförd inspelning och postproduktion upptäcker att i stort sett hela insatsen har hamnat i en stor, ringlande hög på klipprummets golv.
Så där sitter jag alltså på filmhistorisk mark, i biografen Cinéma le Grand Action, före detta Studio Jean Cocteau, på rue des Ecoles. Salongen är fullsmockad, förväntningarna är höga, inte minst mina. Det är världspremiär på I am the media av Benjamin Rassat. Jag vet att det är en dokumentär om hur vi formas av umgänget på och med internet, och jag vet att jag medverkar. Regissören har intervjuat mig och min författarkompanjon Alexander Bard under en lång sittning i Paris härom året.
Det kunde inte börja bättre. Filmen öppnar nämligen med Alexanders fot i elegant sko och randig långstrumpa. Kameran glider sedan upp och visar oss bägge i helfigur. Vi tittar på ett Youtube-klipp med en skrattande bebis och ser milt roade ut. Sedan klipper Rassat över till annat för att aldrig någonsin återkomma till mig eller oss.
Och det var de dåliga nyheterna, åtminstone för mig om än kanske inte för resten av världen. De goda nyheterna är att den väg filmen väljer att följa från Alexanders vackra strumpor faktiskt är intressant. Den leder ut i en snabbt föränderlig värld där villkoren för det privata och det offentliga befinner sig under ständig omförhandling.
Justin Kan visar ett videoklipp från ett toalettbesök på sin blogg, justin.tv, men så kan han också ståta med fler google-träffar än Justin Timberlake. Så även om han inte är välkänd bland alla läsarkategorier, är han i någon sorts objektiv bemärkelse världens mest berömde Justin. Loïc LeMeur lägger glatt upp filmer med barnen, ingenting är längre för privat. Den unga indiska som kallar sig The Compulsive Confessor diskuterar oralsex i en konservativ samhällskontext. Massor med nyfikna människor följer henne.
Ny teknologi ger oss nya och kraftfulla instrument i vår eviga strävan att iscensätta oss själv så slagfärdigt som möjligt på den sociala arenan. Samtidigt ökar konkurrensen. Det lär idag finnas mer än 133 miljoner bloggar på nätet. Vem ska läsa dem? Många följer några få, de flesta följs av ingen utom möjligen bästa kompisen. Det är snarare voyeurerna än narcissisterna som har anledning att fira.
I am the media är listig och mångfasetterad. Och den finns förstås tillgänglig på nätet – vilket rättfärdigar denna något narcissistiska krönika, som naturligtvis också ingår i ett omfattande själviscensättarprojekt. Liksom övriga texter i denna tidning. Och övriga tidningar.
