Betyg: 5 av 6

Frankrike hade Fernandel och Bourvil, Mexiko hade Cantinflas och Italien hade Totò. Sverige hade Nils Poppe. De var extraordinära komiker med ljudfilmen som arena. Ett fåtal fick internationell popularitet, resten var välbevarade regionala hemligheter. Någon gång kunde omvärlden ta del av deras väsen – Poppes Jof i Det sjunde inseglet eller Cantinflas som Passepartout i Jorden runt på 80 dagar är sådana visitkort – men till skillnad från det mera gränslösa stumfilmsgänget så var de oftast ”lost in translation” utanför hemmaplan. Där de å andra sidan var folkliga nationalskatter av oöverskattbart värde, ofta i mellan 50 och 150 filmer per personlighet.

Danmarks ärkesvar på ovanstående är Dirch Passer (1926–80), en kongenial dekokt av JoeE Browns jätteflabb, Peter Ustinovs lingvistiska rappakalja och Tommy Coopers utsökt tajmade fummel samt, så klart, det som är och förblir pur Dirch, humoristiskt helgon i dansk kulturkanon.

Under tre hyperaktiva och självförbrännande decennier fram till sin död (nästan bokstavligen på scen) var han ett fenomen på den vitala danska revyscenen samt i drygt 100 filmer, varav faktiskt åtta gjordes i Sverige. På 60- och 70-talen kunde han dra en god svensk publik till filmer som Jag och maffian och Bocken i paradiset (som gav honom det kuriösa tillnamnet ”Bocken” i ett idiotiskt försök att koppla till erans gladporrvåg) och i Skåne sågs han på dansk tv till goda skratt.

Något internationellt visitkort fick han aldrig. Hans enda seriösa insats, en drömroll som Lennie i Möss och människor på scen, kvävdes i sin linda. Folk garvade bara han visade sig och föreställningen lades ner. Vänner av C-film minns honom möjligen som comic relief i den dansk-amerikanska kalkonskräckisen Reptilicus från 1961. Sedan är det stopp.

Det är därför modigt att låta Martin Zandvliets biografifilm få svensk premiär 2012, i nio städer därtill. Kanske är man peppad av filmens nyliga bedrift, att under titeln A funny man bli inbjuden till Toronto. Rapporter därifrån skvallrar om en publik som fick se ”en slags dansk Jerry Lewis” i ännu en skildring av en plågad konstnärs gradvisa förfall och med en del lån från Bob Fosse. Man beundrade dock den allmänmänskliga aspekten och skådespeleriet. Jag skulle tro att Zandvliet knappast räknade med mera, snarare tyckte han nog att det var spännande med en internationell introduktion, ett litet visitkort åt Passer till sist.

Sverige är ju närmare än Toronto, men räkna ändå med en dansk film för danskar. En halv miljon av dem har sett – och ofta älskat – den.

Själv är jag svag för den. Ja, jag är både halvdansk och skåning och har en viss relation till filmens universum. Men jag fick också en inblick i en dynamisk epok i skandinavisk showbiz. Och jag är full av beundran för skådespeleriet, särskilt Nikolaj Lie Kaas.

Den alltid sevärde Kaas kan med små medel uttrycka såväl blidhet som nervighet som hysteri. Rolig är han med. Han är även son till Preben Kaas, en på sin tid nästan lika stor komiker som Passer, de två samarbetade dessutom ofta. Sådana länkar är, om än okända för en utländsk publik, mycket rörande. Man kan se filmen enbart för Kaas skull.

Förra veckan gick den danska filmen En kongelig affære upp här under titeln A royal affair. Sådana övergrepp på de unika skandinaviska banden gör mig smått ursinnig. Denna vecka har jag återfått hoppet. Det stavas Dirch (uttalas ”Dirk”).