Betyg: 3 av 6
Titelns vänner heter Charlie Fineman (Sandler) och Alan Johnson (Cheadle). Sedan Finemans familj dog i elfteseptemberattackerna för fem år sedan har han dragit sig undan människor och tillbringar tiden med att lyssna på sin iPod och åka runt Manhattan på en motordriven sparkcykel. Pratar något till honom drar han upp volymen och sticker. Johnson lever ett framgångsrikt men trist liv som tandläkare, komplett med fin våning, fru och barn. De båda männen var rumskamrater i skolan och när de träffas igen av en slump tar Johnson Fineman under sina vingar, lika mycket av omsorg som av tristess.
Vänner för livet är en förbluffande uppvisning i att sjabbla bort bra material; det är som att ämnet vore så tungt att regissör Mike Binder bågnat under det och skickat skärvorna i alla riktningar. Nästan varje gång det hettar till i vänskapen måste det larvas bort i platt sitcomstil eller snyftas i dussindramatiskt patos. Allra vanligast är att Binder flyr precis som Fineman när någon vill prata om hans döda familj. Filmen omvandlas då till en musikvideo med Manhattan som fond och dånande rockklassiker i biografens högtalare. Och i samma höga och låga tonläge som scenerna skiftar, lika långt är det mellan filmens alltför många karaktärer: Paula Newsome i rollen som Johnsons receptionist är ett humoristiskt underverk som lättar upp den tyngsta scen, medan Pinkett Smiths roll som hustrun med Johnson under toffeln är så endimensionell att man vill skrika.
Tack och lov har både Cheadle och Sandler vuxit med uppgiften: skådespelarna håller på egen hand ihop en film som många gånger är på väg att rämna. Cheadle spelar med hastiga blickar och minimala kroppsrörelser mannen som behöver hitta pojken inom sig, Sandler – som ser ut som en sliten medelålders Bob Dylan – fokuserar sin raspiga röst och de hukade axlarna på att skildra maximalt med trauma och oförlöst sorg. Ur de positionerna blir skådespelarnas snyggt levererade oneliners än mer tragikomiska och filmen perforeras av små skratt. Framförallt bevisar Cheadle och Sandler gång efter annan att de kan skapa känsliga och underhållande scener män emellan – hur mycket regissören än stretar emot.
