Betyg: 5 av 6

Är minnet av en händelse en sanning eller bara en berättelse? Hur förändras detta minne av att man sätter ord på det? Vad gör man med outhärdliga minnen som plågar en mer ju längre tiden går? Och hur gestaltar man dessa frågor på filmduken?

Kritikerrosade, kompromisslöse independentregissören Gus van Sant vet. I Paranoid park skildrar han 16-årige Alex hantering av en olycka han vållat och bara vill glömma men som gång på gång dyker upp i medvetandet. Vardagen fortsätter ungefär som vanligt: flickvännen är ganska jobbig, skolan är helt okej, föräldrarnas pågående skilsmässa vill han helst inte tänka på. Precis som i Elephant gestaltas vanligheten med en skarpsynt diffushet – utan dramatiska utspel och utan stora åthävor skildras en pågående katastrof i en ung människas liv, just nu.

Spelplatsen är, liksom i van Sants bioaktuella debutfilm Mala noche, Portland, Oregon. Aktörerna är skejtare som gör staden till sin genom att inta dess hemliga rum och med sina konster och utmaningar uttrycka sig, för några pratare är de inte, dessa mindre lyckligt lottade unga män. Ändå är det genom verbalisering som Alex får chans att gå vidare, och inte stanna för evigt där på de blodstänkta järnvägsspåren nere vid hamnen.

Han berättar sin historia gång på gång, skriver ner den och återger den via voice-over, och för varje ny version kommer nya fakta fram som gör bilden lite klarare – men aldrig helt otvetydig. Mästerlige fotografen Chistopher Doyle återger dessa berättelser med en närgången kamera som heller inte alltid registrerar allt utan utelämnar, glömmer – för att nästa gång minnas lite mer.

Utifrån en skenbart enkel historia skapas så en intrikat och poetisk väv av minnen, lögner och sanningar som genom sin säregna blandning av naturalism och stilisering landar mycket nära hjärtat.

Se även: Elephant av Gus Van Sant