Betyg: 5 av 6
Steven Spielberg eller kanske Quentin Tarantino? På ett av de efterlämnade videobanden sitter de båda tonårskillarna Eric Harris och Dylan Klebold och spånar kring vem som kommer att göra spelfilmen om dem och deras bravader. För naturligtvis skulle det bli en film, och den skulle bekräfta och förmera den berömmelse de ärligen hade förtjänat genom att skjuta ihjäl så många skolkamrater som möjligt den där förmiddagen i april 1999.
Det blev så småningom Gus Van Sant som gjorde spelfilmen om massakern på Columbine High School. Men den i Cannes guldpalmbelönade ”Elephant” är med all säkerhet inte alls vad de båda förövarna hade tänkt sig. Här finns ingen smickrande demonisering eller ens något upphetsat spekulerande i tänkbara motiv. Inga störda snorungar någonstans kommer att finna inspiration till att följa i dessa våldsverkares fotspår. Men den avmätta attityden och den programmatiska frånvaron av orsakssamband är en provokation för den som förväntar sig förlösande förklaringar och idéer till ett fungerande åtgärdsprogram. Många pressröster i USA har varit upprörda just av det skälet: här finns ju inga försonande insikter eller trösterika teorier.
”Elephant” berättar mer om offren än om förövarna, även om ordet ”berättar” här måste användas med en viss försiktighet. Kameran följer än den ena, än den andra av skolans elever. Någon kommer för sent till skolan därför att pappan är full igen och inte klarar av att köra bilen, en annan ägnar förmiddagen åt fotograferande och framkallning. Någon får höra elakheter bakom ryggen i omklädningsrummet efter gymnastiken, en flicktrio spanar på killar, skvallrar, äter lunch och går sedan ut på toaletten för att spy upp all maten. Och så vidare. Ingen gör något särskilt, ingenting betyder något särskilt, ingenting lyfts upp ur den vardaglighetens hypnotiskt såsiga transtillstånd som Van Sant suggererar fram.
Här uppstår en fascinerande friktion mellan å ena sidan den dokumentära grusigheten och de unga amatöraktörernas improvisationsbetonade replikskiften, och å andra sidan de långa och mycket rörliga tagningarnas urverkslika precision. Filmen blir på så sätt oformlig och formsträng på samma gång. Ibland är det fråga om virtuos uppvisning, som när ovan nämnda flicktrio tar sin mat medan kameran fortsätter utmed serveringsdisken och in i köket, där den liksom i ögonvrån registrerar hur två anställda smyger undan och tänder en joint, för att sedan, hela tiden glidande i samma makliga promenadtempo, åter i flykten fånga flickorna på väg till sitt bord. Då har de bara några minuter kvar att leva.
Tidigt står det klart att många av de tonåringar som kameran följer över gräsmattor och genom korridorer kommer att bli kulornas offer. Deras rörelser för dem obevekligt i mördarnas väg. Också på detta plan blir urverksmekanismen synlig. Samtidigt är hela den konventionella dramaturgin satt ur spel. På makronivå är skeendet hårt determinerat, på mikronivå handlar det om att producera aningslös normalitet under det att boskapen transporteras till slaktredskapen. Ointresset för utveckling av karaktärer och liknande är utstuderat.
Närmast retfullt simulerar Van Sant för en kort stund fördjupning i våldsproblematiken och de tänkbara orsakerna. Utanförskap, våldsamma dataspel, nazismens lockelser, bortträngd homosexualitet: allt detta ägnas en förströdd blick för att sedan lämnas därhän. Den banala sanningen kan vara att Eric och Alex, som de heter i filmen, skjuter ihjäl de andra därför att det var vad som råkade finnas i korten. De kunde lika gärna ha gjort något annat den dagen, men vapnen och ledan fick bestämma agendan. Det förtvivlade sökandet efter enkla lösningar kan göra oss blinda för titelns elefant: Våldet är vår evige följeslagare, regel snarare än undantag. Det är frånvaron av våld som kräver förklaringar, inte närvaron.
