Emad Burnat är lantbrukare och, av nödvändighet, filmare. Han bor i Bil’in, en palestinsk by utanför Ramallah som blivit världskänd för sina fredliga protester mot den israeliska separationsbarriären genom Västbanken. Han radar upp de fem förstörda dv-kameror som han använt mellan 2005, då yngste sonen Gibreel föddes och barriären började byggas, och 2010. Burnat dokumenterar de demonstrationer som byborna snabbt gör till en rutin varje fredag, och det vardagsliv som rullar resten av veckan. Det präglas av protesterna men det finns en energi i byn, som är ett fäste för regeringspartiet Fatah. När bosättare hänvisar till lagen som förbjuder demolering av betongkonstruktioner, bygger Bil’in-borna en utpost av betong som alltså inte heller får rivas.

Man har en känsla av att man följer det som händer ofiltrerat genom kameralinsen. Det finns en lätthet i berättandet, som i själva verket är mycket välplanerat och upphängt på en konsekvent struktur. De filmade har i efterhand tilldelats huvudroller, biroller eller använts som statister.

Det är verktygen – de relativt billiga dv-kamerorna och den hemvideotradition som Burnat och hans medregissör israelen Guy Davidi spelar på – som gör att bilderna kommer så nära. Allt hör ihop: Gibreels första ord, familjen som plockar oliver tillsammans, frustrationen när soldaterna skjuter skarpt mot en demonstration, eller mot en begravning. Hur humöret hålls uppe med galghumor. Ömtåliga, glada barn som växer upp till nya mål för krypskyttar. Unga israeliska soldater som ringer på mitt i natten och sömnigt stavar sig igenom en bisarr kungörelse om att familjen nu befinner sig i en stängd militärzon, och att de omedelbart måste lämna den.

Ett intimt, allmängiltigt sammanhang skapas. Ett sånt som aldrig syns i de snabba nyhetsklipp där förtvivlade, men anonyma människor lyfter upp sina sårade och döda framför tv-kamerorna. Här går det inte att hålla distansen.