Betyg: 3 av 6

Visst är tiden inne för en amerikansk filmatisering av en sann hjältehistoria som utspelar sig under Andra världskriget! På senare år har ju filmindustrin bestått historieskrivningen med nyansering: Hitler har framställts som mänsklig, lägerkommendanter som mångbottnade och Goebbels har vi rentav tyckt synd om! Bryan Singers Valkyria är i många avseenden en återgång till den traditionella skildringen av nazisterna som de entydigt Onda, deras motståndare som de lika entydigt Goda. Och kanske är det föga överraskande, med tanke på att superhjältefilmer som X-Men och Superman Returns återfinns i regissörens CV.

Filmen handlar om attentatet mot Hitler den 20 juli 1944, genomfört av den tyska motståndsrörelsen med högt uppsatta militärer i spetsen. Det var långifrån det första försöket att mörda Führern, men det kanske mest välöverlagda och det närmaste att lyckas. Planen var att direkt efter bombdetonationen sätta i verket Operation Valkyria, den reservplan som Hitler själv utarbetat i händelse av hans plötsliga död. Attentatets frontman, greve Claus von Stauffenberg, skrev en ny version av Valkyria som skulle göra ett blixtsnabbt övertagande av Berlin möjligt, eftersom enda sättet att få reservarmén på sin sida var att få kuppen att framstå som Führerns egen önskan.

Bryan Singers film följer händelseförloppet kronologiskt med dramatiska dröjningar och spänningsskapande effekter som ett slags Hollywoodskt strössel. Nazisterna har en lätt brytning medan motståndsmännen talar ren amerikansk eller brittisk engelska. Stauffenbergs perfekta familj med den vackra hustrun och de fyra bedårande barnen framställs som en övertydlig kontrast till de fasor hans yrke innebär. En Goebbels med oöverträffat slugt utseende lägger, som en föraning till vad som sedan komma skulle, en giftkapsel på sin tunga. Men dessa eftergifter till hjältegenren är helt okej.

Filmens stora problem är snarare den obalans i dramaturgin som gör att det är först en timme in i filmen – när attentatet verkligen sätts i verket och Tom Cruise äntligen sitter där i ett baksäte och fingrar nervöst på asken där hans porslinsöga förvaras – som berättelsen får flyt. Först då känner vi att det är något stort på gång, att här sitter en man med sprängdeg i portföljen på väg till ett möte i en bunker i skogen, kanske på väg att ändra världshistorien. Tyvärr är det försent.