New York ligger högst på listan över tusen saker som Kristin (Molin) ska göra innan hon dör. New York är frälsningen från den trista norrländska småstad där hon känner sig kvävd av töntiga killar, där hon utkämpar dagliga bråk med sin äldre syster Linn (von Essen); det är i New York hon ska bli den skribent hon alltid har velat bli. Kristin har flygbiljetten, ett tillkämpat krönikeuppdrag för lokaltidningen – och dagen efter studenten ska hon äntligen åka.

Andreas Öhman debuterade för två år sedan med ”I rymden finns inga känslor”, en udda komedi om krocken mellan en kille med asperger och en kaotisk tjej. Redan då var det tydligt att han är en egensinnig regissör med en intressant visuell stil, en modern berättarteknik och fingertoppskänsla för att – tillsammans med manuspartnern Jonathan Sjöberg – sammanföra olika världar i en historia. ”Bitchkram” är en igenkännbar, om än ojämn, vidareutveckling på detta.

För till en början sitter jag mest och undrar hur det ska gå ihop: en kaskad av snabbklippt musikvideoestetik och grafik i bild, vinjettliknande inslag om tokroliga saker Kristin betar av från sin lista med en påträngande berättarröst (”#308 knulla i syrrans säng”). Snart är jag direkt irriterad över de skorrande kattslagsmålen mellan syskonen (två långhåriga blondiner motljusfilmade i Timotejreklamstil). Fast redan då finns något där. Det går lite för långt, det finns en sorglig grovhet och smärta i hur systrarna hatar varandra – Linn som förklarar för Kristin att ”det finns ingen för vilken du betyder mest i världen”; växlat med en känsla för komisk tajming i bild, birollsbesättning och dialog som är ovanlig i svensk film. Och just som Kristin står på sin trampolin ut i världen springer Andrea (Ketter), en brunett med nattorienteringslampa i pannan, in i hennes liv och ingenting blir – som det brukar heta – som man hade tänkt sig.

I kölvattnet på ”I rymden finns inga känslor” gick Aftonbladets Ulrika Kärnborg i krig mot kritiker som gett filmen höga betyg: Öhman var bara en Wes Anderson (som hon råkade kalla för Craven)-epigon; hans kvinnor hysterikor, männen timida gosedjur.

Männen är fortfarande löjligt tama, men de två kvinnliga huvudrollerna uppvisar ett mycket större register. Både var för sig och på egen hand, i verbalitet, kroppar, sexualitet, miner. Och mellan dem skapas, i ett märkligt kråkslott i skogen, en säregen kreativ vänskap full av humor och värme. Andrea bär på en svärta som ligger ett gnugg bort, en balans som sakta drar ner Kristins ”bättre i New York”-attityd och snart smälter samman kvinnorna. Där någonstans suger ”Bitchkram” in mig, och den andra halvan är en triumf i att gestalta svåra känslor i ungdomsfilm – yta, djup, vänskap, syskonskap (åter igen ett återkommande tema); att känna sig tillfreds med vem man är, oavsett var man än är.

Kopplingen till Wes Anderson är tydlig på ett annat plan: de egensinniga familjerna som hamnar i avgränsade och estetiskt bearbetade miljöer. Den udda konstellationen som uppstår i ”Bitchkram” innehåller ett lillgammalt barn döpt efter Neo i ”Matrix”. Och Öhman och hans scenograf Sandra Lindgren skapar en relation mellan miljöer – flippade tapeter med djurmönster, väggar fyllda med korsstygnsbroderier, fantasifulla takfönster – och personer på ett sätt som verkligen samspelar med känslor och temperament. Det skapar en snillrik, inkapslad och extremt snygg värld där man som betraktare kan tro på sådant som inte hade fungerat annars – precis som det ska vara i en film, och i en värld där man ibland bara vill gå och gömma sig i ett märkligt hus i skogen.

Öhman är inte där än. Bitvis känns ”Bitchkram” i högre grad än debuten som att han experimenterar och likt en galen kemist prövar saker som inte alltid fungerar (men tack för att någon vågar göra det i svensk film). Fast skulle jag sätta mina pengar på vilken regissör som en dag gör en svensk motsvarighet till Hal Ashbys kultklassiker ”Harold & Maude” – då vet jag var de hamnar.