På sexklubben Shorbus sammanstrålar berättelsens frustrerade karaktärer.
Shortbus inleds med ett tio minuters montage av sexakter: En man och en kvinna har ett maratonsamlag enligt Kama Sutrans alla regler; en ensam man ligger på rygg och försöker febrilt suga av sig själv; en dominatrix på ett hotellrum piskar en kille tills han skjuter av sin sats på en Jackson Pollock-tavla.
Regissören John Cameron Mitchell har uttryckt det bäst själv: Inledningen tar publikens oskuld. Om det stämmer? Onekligen. För i Shortbus förekommer mer nakenhet och explicit sex än i årets övriga arthouse-produktion – sammantaget. Men inledningen är paradoxalt nog ett mycket effektiv sätt att avdramatisera detta. För det här är ju egentligen – som så mycket annan amerikansk independentfilm – en berättelse om New York, om desillusion, om ensamma människor, om kontaktsvårigheter och om dysfunktionella relationer. Och om sex, förstås.
Staden New York och dess känslomässiga tillstånd strax innan strömavbrottet sommaren 2003 utgör – i form av en levande animation där Ground Zero blir till ett blödande sår – ramen för den tydligt Altman-inspirerade ensemblefilmen.
Sexscenerna i Shortbus är både metafor för platsen, och en del av karaktärernas personlighet. En penetrering, ett slick, sug eller piskrapp är inte där som utfyllnad, utan fungerar ungefär som en konversation i en Woody Allen-film: Det säger något om en persons neuroser och depressioner. Och i flera underbara scener är det, precis som en smart Allen-kommentar, outhärdligt skojigt: Den manliga trekant där en kille sjunger The Star Spangled Banner samtidigt som han blir avsugen är årets roligaste filmscen, jag lovar.
Här finns Sofia (Sook-Yin Lee), relationsexperten som aldrig har fått en orgasm och vibrerar av undertryckt spänning (som återspeglar sig i New Yorks kommande strömavbrott); James (Paul Dawson), bögen som vill lämna sitt förhållande, vars depression och ensamhet speglar sig i hans desperata försök till självfellatio, och Severin (Lindsay Beamish), dominatrixen som är allmänt arg på hela världen.
Filmen erbjuder en utopi: Som metafor för den terapi som vi alla behöver står sexklubben Shortbus, där de frustrerade karaktärerna hamnar. Den styrs med varm och glittrig hand av den verklige varietéartisten Justin Bond och är en Brooklyn-klubb med 2000-tals burlesk och känslig cabaretpop som för tankarna till Tom Waits och Antony. Det är en läkande värld där åldersnojor, kroppsfixering, heteronormativitet och monogamins dogmer upplöses i en enorm ormgrop. Låter det som en naiv pippdröm? Det är inte för inte som Justin Bond kläcker ett redan klassiskt citat om vår tid: ”It‘s like the 60‘s, only with less hope”.
Man kan tro vad man vill om Mitchells stjärnögdhet. Men det är glädjande att se en film där sex framställs som något positivt och helande – som inte handlar om ett torrjuck mellan Bradgelina, eller om ännu en bestraffning av den europeiska Betty Blue-kvinnan som vågar leva ut sina sexuella fantasier. Just därför är Shortbus en mycket välkommen sexuell filmrevolution.
