Betyg: 5 av 6

När John Dillinger – den kanske mest ökände av de amerikanska gansters som skapade feta rubriker under 1930-talets depression – rånar banker med sitt välkoordinerade rövarband, låter han kundernas pengar och värdesaker vara.

Skälet är inte i första hand någon solidaritet med fattigt folk, bara sunt affärsförnuft. Yrkesetiken är samtidigt en livförsäkring. Mellan stötarna måste Dillinger ha någonstans att ta vägen, och efter nästan ett decennium i fängelse är han alltför hungrig på livets goda för att ligga och trycka i en stuga i skogen någonstans. Varje ögonblick i frihet är dyrbart, och följaktligen måste han kunna röra sig fritt ute bland massorna i de stora städerna.

Myndigheterna kan kalla honom en samhällets fiende, men i de breda lagren är det många som uppfattar Dillinger som en folkets representant i kampen mot ett korrumperat etablissemang, en upprorsman som tar de enda framkomliga genvägarna till den rikedom och den guldkant på tillvaron som annars ligger långt utom räckhåll för mannen på gatan.

Vid varje gripande samlas de nyfikna och beundrande åskådarna i stora skaror, efter varje rymning eller fritagning har han alltid trogna vänner att vila upp hos. Dillinger är en mediestjärna i stjärnkultens och kändispressens tidiga barndom. Dessutom är han sin egen mediestrateg som ömt vårdar relationen till publiken. Det tvivelaktiga ryktet gör honom bara så mycket mer spännande.

Johnny Depp spelar Dillinger med en tillbakahållen men under ytan fullt synlig hårdhet: karismatisk och följsamt tillmötesgående men hela tiden kattlikt vaksam, beredd att markera sitt allvar med eftertryck vid behov. Mot det nakna egenintresset står dock en närmast naiv lojalitet med den omedelbara omgivningen. Regissören Michael Mann smyger in ett milt stråk av romantisering i detta mörka gangsterkväde, vilket ytterligare understryker att Dillinger är verksam under en omvälvande brytningstid.

Den klassiske gangstern och de spektakulära bankrånen är på väg att bli omoderna. Delstatsöverskridande syndikat har börjat bedriva brottslighet i industriell skala, vilket förutsätter maximal diskretion. De gamla kontakterna börjar därför vända Dillinger ryggen: han skapar skadlig uppmärksamhet. Och när nätverket faller sönder blir han gradvis alltmer sårbar. Till slut har han ingenstans att gömma sig, och den federala polisen kan skjuta honom på öppen gata i juli 1934.

Ytterligare en pikant poäng i sammanhanget är att också FBI här arbetar som drivna mediestrateger. När en makthungrig J Edgar Hoover (spelad av Billy Crudup) inte får begärda anslag av kongressen, flyttar han konflikten till media och läcker uppgifter om misshagliga politiker till Walter Winchell, den moderna skvallerspaltens gudfader.

Michael Mann fångar elegant de många ironiska nyanserna i stoffet, liksom han fångar den ömsesidiga fascinationen mellan Hollywood och gangstervärlden. Och han hushållar så snyggt med sina stilmedel: Public Enemies är en dunkel mosaik, skärvor av våldsam bildpoesi som får en djupare resonans i en betryggande solid struktur.

Se även American Gangster av Ridley Scott (2007)