Betyg: 5 av 6

Berättelsen om ett gäng medelålders män som bildar ett konstsimlag och trots bristande kondition och koncentration lyckas vinna VM är nästan alltför bra som material till en dokumentärfilm. Precis som i den finska bastufilmen Den nakna mannen, också den med ett frapperande tacksamt ämne, föreligger här risk både för drift med avklädda karlar som ägnar sig åt traditionellt kvinnliga aktiviteter och ett lite fåfängt exotiserande av detsamma.

Tack och lov bjuder Män som simmar på så mycket mer. Av otaliga timmar film, insamlade under flera år, har en historia om mänsklig social samvaro och tillhörighet skapats. Ibland består samvaron av förtrolighet, andra gånger av käbbel. Ibland av samspel, andra gånger av konkurrens. Såsom varande en i laget ger Dylan Williams ett inifrånperspektiv genomsyrat av såväl ömsinthet som svidande realism, varm humor som stillsamt allvar.

Många timmars material ger honom också möjlighet att välja och vraka bland one-liners, gräl och stämningsbilder och här finns gott om allt utan att ge känslan av att vara regisserat: En av vrede skummande alfahanne i badbyxor som med portföljen i handen och raska steg lämnar de mindre seriösa grabbarna i simhallen. En stund av övertygat medelåldersfilosoferande om livets första och andra halvlek. En whiskyflaska som passerar runt i duschen. Höjdpunkterna är många.

Sammantagna bildar de en sällsynt välbalanserad och trösterik film. Och jag undrar om vi inte lite till mans och kvinns skulle behöva ett eget konstsimlag.