”Jag är 18 år. Jag har blivit våldtagen och det enda jag tänker är att jag vill ut ur min egen kropp.” 25 år senare återvänder Ewa Cederstam, som regissör, till en händelse hon intellektuellt tycks ha förträngt, men som ständigt är emotionellt och kroppsligt närvarande för henne.

Hon pratar med sina föräldrar och med en väninna om vad de kände och känner, om minne och skuld. Ingen tycks ha pratat då och nu kommer allt på en gång. Och det är, noterar jag, Cederstam som tröstar, inte tvärtom.

Bäst är samtalet med hennes man, där paret närmar sig de svåra platser där orden tar slut och kroppen tar vid. Samtal som väcker frågor om sexualitet och om varför de valde att adoptera – hur livet präglas av en brutal händelse.

Här finns förväntade scener med en fundersam Ewa i olika miljöer, suddiga bilder på snötäckta träd, piano på ljudspåret. Men Våga minnas är välredigerad till den punkt där stämningsbilder inte skapar pauser utan känns – de blir tillsammans med Cederstams eftertänksamma berättarröst del av en nödvändig tung ton som håller samman.

Det är en konst att balansera mellan en svår privat händelse, i synnerhet en som man bearbetar långt senare, och att av detta skapa ett verk som ska hålla för publik. Det må låta krasst att tala om behovet av bra drama, men ett iscensatt polisförhör ger just detta. I denna smärtsamma scen är det som tydligast hur själva filmens tillkomst är terapiarbetet – något som innefattar och medvetliggör oss tittare och bjuder in till vad vi kan prata om, och hur.