Betyg: 4 av 6

Vi befinner oss – liksom i Haruki Murakamis roman från 1987 – i Tokyo i slutet av 60-talet. Där liksom här pågår en studentrevolt, men den japanska är betydligt militantare och våldsammare med regelrätta strider på gatorna och i klassrummen. Litteraturstudenten Watanabe deltar inte, inte heller hans närmaste vänner. De lever i en egen bubbla av sökande som främst kommer till uttryck i sexuella utlevelser. De är vackra och intelligenta men fångade i en sorts svårmod som påminner om den ”förlorade” generationens efter första världskriget, väl beskriven av Ernest Hemingway i Solen har sin gång. ”Det känns som om livet är satt på paus” som någon uttrycker det. Under den perfekta ytan finns bara tomhet och tysthet.

Stenen sätts i rullning när Watanabes bästa vän oförklarligt tar livet av sig och lämnar sin flickvän Naoko tillintetgjord. Vänskapen mellan Watanabe och Naoko övergår i en försiktig kärlek, men hon söker sig ändå bort till ett vilohem i bergen. Watanabe söker upp henne under ett år utan att deras förhållande tar det förlösande steget. Någonstans står det sexuella begäret aldrig i samklang med känslorna.

Tran Ahn Hung är först och främst en bildberättare, vilket han bevisade i de sublimt vackra filmerna Doften av grön papaya och När solen står som högst. I Norwegian wood överträffar han sig själv i ljusreflexerna på de älskandes hud, som glänser likt siden i solstrålarna.

Naturen, som vi får följa under ett år, ingår en magisk förening med paret, från det trummande ljudet av det varma vårregnet, över sommarsuset i det tunga lövverket, rasslet i det torra höstgräset tills landskapet täcks av stelnande snö. Då och då avbryts naturens ljud av eruptioner av musik. Det är otroligt vackert.

Naoko är inte den enda kvinnan i Watanabes liv. Den mer livsbejakande Midori finns där också vid sidan av, men får aldrig riktiga konturer.

Regissören är trogen romanen på gott och ont. Framförallt blir slutet allt för redovisande. Filmen hade definitivt vunnit på att sätta punkt tidigare. Nu blir man istället otålig.

Titeln syftar på naturligtvis på Beatlessången från 1965. Långa stycken är filmen lika vacker och gåtfull som inledningsraderna i den: ”I once had a girl, or should I say, she once had me.”