Betyg: 4 av 6

Vem är Jacques Tati? står det i pressmaterialet till Illusionisten. Det är en fråga man faktiskt kan ställa sig. Vet dagens biopublik vem Jacques Tati (1907-1982) var? Under 50-talet blev hans alter ego Monsieur Hulot i filmerna Semestersabotören och Min onkel en komisk världssuccé, som han följde upp i de mindre framgångsrika men mer påkostade Playtime och Trafic. Den senare filmen blev också en ekonomisk katastrof för Tati.

Fransmännen har naturligtvis aldrig glömt honom. Sylvain Chomet som gjort den animerade parisiska burlesken Trion från Belleville har definitivt inte gjort det. Nu har han plockat fram ett gammalt manus av Jacques Tati som aldrig blev förverkligat och gjort tecknad film av det – en i sig alldeles utmärkt idé. Jacques Tati var en slapstickartist i Buster Keatons och Charlie Chaplins efterföljd. Och just Tatis kroppsspråk fångar Sylvain Chomet på pricken, den framåtlutande gången, baken som ser ut som den dras upp av ett osynligt snöre och de långa benen som så lätt trasslar ihop sig.

Illusionisten handlar om en trollkarl på dekis. Under sin obskyra turné på olika music halls hamnar han till slut i Skottland i Edinburgh. Där ansluter den unga övergivna flickan Alice och blir som en dotter han kan pyssla om och hon om honom.

Landskap, stadsbild, interiörer, även människorna är utsökt tecknade och ljussatta, det är historien som brister. Den går inte framåt utan står på samma ställe och stampar. Om och om igen upprepas att Illusionisten och hans medartisters tid är förbi. Trollkarlar, buktalare, clowner och akrobater har konkurerats ut av minst sagt fjantiga rockband. I bästa fall kan de gamla artisterna få ett förnedrande reklamjobb. Men det blir aldrig roligt, bara nostalgiskt för att inte säga bittert.

Som ett eftermäle och äreminne över Jacques Tati, vars filmiska humor förblir odödlig, är Illusionisten vacker men nedslående.