Kina idag: en smältdegel – platsen för möten och kulturkrockar mellan gammalt och nytt, mellan olika regioner och skilda samhällsklasser, men inte minst också mellan jättelika stordriftsprojekt och individers livsöden. Jia Zhang-Kes vardagsdrama Stilla liv, som utspelas mitt i detta samhälle i tillväxt och stark förändring, anslöt i sista minuten till tävlingen på Venedigfestivalen 2006 – och tog hem Guldlejonet på kuppen.

Filmen skildrar bygget av dammen Tre Raviner – världens största vattenkraftsdamm – som i praktiken kom att påverka mellan en och ett par miljoner kinesers liv, i och med att deras hembyar och städer lades under vatten och ruinerades.

Han Sanming, gruvarbetare som spelar sig själv i filmen, återvänder till byn Fengjie för att försöka finna sin dotter som han aldrig träffat, och hennes mor, som lämnade honom 16 år tidigare. Även Shen Hong, gestaltad av dansläraren Zhao Tao, vänder åter till samma by för att träffa sin man, som stannat borta från deras gemensamma hem under ett par års tid. Två människor, alltså, med parallella livsöden som aldrig egentligen korsas i filmen – men vilkas gemensamma referensram är given dem förutan, enbart i kraft av ett byggnadsprojekt som ingen av dem har kunnat varken förutskicka eller alls påverka.

För den som vill söka sig en framtid i Fengjie är rivningsarbete den enda sysselsättning som står till buds, åtminstone för männen. Det förefaller föga utvecklingsinriktat – och det ­visar sig också, när Han Sanming småningom finner ett mål i tillvaron, att han ser sig tvungen att bryta upp på nytt.

Även Shen Hong träffar ett avgörande beslut som för henne bort igen: uppbrottet ur äktenskapet. Det är som om tillvaron i ruinstaden fungerade som ett slags reträtt från det normala livet, som förmådde ingjuta ny kraft i besökaren, mitt i det vemod och den uppgivenhet som annars präglar tillvaron där.

Men framför allt äger Jia Zhang-Kes film en sällspord skönhet. Den uppenbaras i ett ansiktes linjer, eller i ljuset över bergen.