Betyg: 6 av 6

”The heart wants what the heart wants”, det vill säga: hjärtat fattar sina egna beslut. Så talade en gång Woody Allen när världen och möjligen även hans fru, Mia Farrow, frågade efter en kommentar till det faktumet att han hade förälskat sig i sin unga, adopterade styvdotter, Soon-Yi Previn. Det var kanske inte så lämpligt, det var kanske inte så praktiskt, men hjärtat lyssnar varken till den allmänna opinionen eller till det sunda förnuftet. Det går sin egen väg.

Ungefär detta är även temat för Allens nya film, en på en gång förtvivlat svart och berusande lätt komedi, där två amerikanskor med två helt olika förhållningssätt till kärleken spenderar en sommar i den katalanska metropolen och upplever både vällust och smärta, dels var för sig, dels i komplicerade kombinationer. Problemet är ju, som det ska visa sig, inte bara det att hjärtat är självsvåldigt. Hjärtat är dessutom nyckfullt och opålitligt, vill än det ena, än det andra. Det hungrar sällan efter stabilitet och långsiktiga lösningar.

Vicky, spelad av Rebecca Hall, är den förståndiga brunetten som vet vad hon vill och som tror att hon har lyckats övertyga hjärtat om att vilja detsamma. För henne är Barcelona bara en parentes, ett tillfälle att skriva på avhandlingen om katalansk identitet, ett ämnesval hon inte ser något komiskt i, medan hennes framgångsrike fästman tjänar ihop ännu fler miljoner inför bröllopet.

Alltmedan Cristina, spelad av Scarlett Johansson, Woody ­Allens musa par excellence numera, är den äventyrslystna blondinen som inte har en aning om vad hon vill, men som däremot vet ganska precis vad hon inte vill, nämligen den sorts strategiska och stadiga parbildning för vilken Vicky talar sig varm. För Cristina är Barcelona en oavslutad mening, ett romantiskt vågspel med öppet slut. Hon är fullt inställd på att lyssna till sitt hjärta och se vart det leder henne.

Vickys och Cristinas semester och deras antagonistiska idéer om kärleken genomgår en omtumlande centrifugering när de möter målaren Juan Antonio, spelad av Javier Bardem. På en vernissage! Och min enda tunga invändning mot denna helt förtjusande film är just detta: hur många gallerier av någon som helst dignitet öppnar utställningar mitt i stekheta sommaren? ­Allen är här ute och cyklar för en stund.

Men hur som helst: Juan Antonio uppvaktar de bägge väninnorna samtidigt, hymlar inte med att han gärna ser att de går till sängs alla tre. Vicky och Cristina reagerar olika, med rynkad näsa respektive kokett leende, men ingen av dem är oberörd. Målarens charm är avsevärd och obestridlig; såväl Vickys som Cristinas hjärta börjar klappa hårdare, vilket leder till förvecklingar. Och ingenting blir sedan direkt enklare när Vickys blivande man, konventionell på gränsen till fullständigt förtvinad föreställningsförmåga, och Juan Antonios sprakande svartsjuka, furiöst kedje­rökande och inte helt klartänkta exfru, spelad av Penelope Cruz, gör ­entré på scenen.

Dessa karaktärer rör sig i vari­erande konstellationer genom den visuellt spektakulära, soldränkta staden som i en passionerad dans. Det ena mönstret ­efter det andra framträder i den röriga relationshärvan bara för att plötsligt upplösas och ersättas av nya. Vi ser beslutsfattande hjärtan arbeta övertid, vi ser hur förälskelse och frihetslängtan konfronteras med trygghets­behov och rädsla för att lämna inkörda hjulspår.

Men vi slipper sitta oss igenom en föreläsning. Woody Allen ­använder sig den här gången förvisso av en allvetande berättarröst, men inte för att undervisa eller ens understryka poänger utan helt enkelt för att elegant glida över tröttande transportsträckor och bespara oss omständlig redovisning. Javier Bardem och Penelope Cruz har fått avundsvärt köttiga roller på sin lott, men den som fångar mitt öga allra mest är Rebecca Hall, som med utsökt skärpa mejslar ut alla de växlande fasernas i den vilsegångna Vickys vacklande.

Vicky Cristina Barcelona är en djupt sorgsen betraktelse över hjärtats irrfärder och samtidigt en lyrisk lovsång till sinnliga njutningar. Och den är inte minst en rolig film med känslig blick för hur hjärtat leder oss in i ­absurda situationer. Woody ­Allen vet vad han talar om.