Betyg: 2 av 6

Muskelmassa, kämparglöd och spänningen i en satsad månadslön – det är inte svårt att förstå varför hästkapplöpning förekommer så flitigt i svulstiga amerikanska filmer. Randall Wallace film handlar om Secretariat, en stor fux som på 70-talet satte galopprekord som står sig än i dag, och hans ägare Penny Chenery (Lane) som riskerar allt för att få se sin häst spränga fram på galoppbanan.

Berättelsen om Secretariat är hyfsat välgjord Hollywoodkitsch, och Diane Lane lyfter som vanligt en platt roll till en sevärd nivå. John Malkovich är mindre bekväm som galopptränare och komisk sidekick med skrikiga hattar, och manuskonstruktionen lyser ofta igenom (som när tidsperspektivet yxigt markeras genom att Penny säger åh, nu har det ju gått två år).

I slutändan blir jag utmattad av filmens stora känslor, tjusiga naturbilder och hisnande galoppaction. Det är som att få den amerikanska drömmen inbultad med slägga i pannbenet, det är risktagande som religion och känsloideologi framför logiskt tänkande.

Kalla mig gärna konspirationsteoretisk, men hur påverkas en nation av att ständigt utsättas för underhållning som bara skriker följ magkänslan, satsa allt, avfärda förnuftet? På film slutar det nästan alltid lyckligt, men Wall Street-folket i soppkökskön – eller för all del alla arbetslösa skådisar i Los Angeles – kan vittna om den hårda verkligheten.