Betyg: 5 av 6

Att ett norskt drama om ungdomar på glid kunde göra mig så upprymd anande jag inte innan jag såg Gunnar Vikenes Vegas. I synopsisform låter filmen knappast som ett lyckopiller: Thomas, Marianne och Terje träffas på ett transitboende för tonåringar med problem. Ingenderas framtid ser särskilt ljus ut och under det knappa halvår filmen utspelar sig trasslar de till det för sig ytterligare, men mellan dem växer en stark vänskap fram.

Men min glädje väcks av den höga kvalitet som genomsyrar hela produktionen. Manuset av regissören och Torun Lian är överraskande, på samma gång tätt och med svängrum för skådespelarna. För en så fantastiskt självklar rollgestaltning hos tre så unga huvudrollsinnehavare har jag svårt att föreställa mig utan deras aktiva medverkan till materialet. Vegas är också ett drama som i ovanlig grad bygger på ett visuellt berättande, där scenografi, ljussättning och bildkomposition på ett kongenialt sätt förhöjer berättelsen utan att ta fokus från den.

Den visuella medvetenheten skänker också en viss ro åt en historia i övrigt så präglad av oro. I stället för att romantisera blir det estetiska en bild av hoppet som fortlever inom de tre: Thomas om att få leva med sin lillebror igen, Terje om att hitta sin mamma, Marianne om att bli älskad på riktigt. De rör sig i folktomma marginalmiljöer – garage, hamnar, under brofästen – vars vackra sjaskighet gör sig väl på duken och som understryker deras utanförskap. En rivningslägenhet blir deras gemensamma tillflyktsort.

Vegas handlar, som titeln antyder, om drömmen om en annan värld där allt är glittrande och sprakande – men inget är på riktigt. På riktigt finns det många som far illa i en av världens rikaste huvudstäder – i alla fall om vi får tro samtida norsk film. Att samtida norsk film mår dejligt är dock ställt utom allt tvivel.

Medv: Jørgen Hausberg Nilsen, Karoline Stemre, Sindre Kvalvåg Jacobsen