Betyg: 4 av 6

Av en hårdrockare, med hårdrockare, för hårdrockare – death metal-trummisen Yasin Hillborgs debutdokumentär om den svenska hårda musikens historia låter huvudpersonerna tala ostört, utan förklaringar eller berättelse. Mycket fokus ligger på 80-talet med framförallt Europe, men tydlig är ambitionen att beta av precis allt i hårdrocksväg som lilla Sverige lyckats hosta upp de senaste fyra decennierna. Det vill säga, inte så lite – fanbärare av genren som vi är. Och problematiken är därmed nästan given: det Hillborg vinner på i mångfald förlorar han i fördjupning.

Det börjar bra med den svenska 70-talsrockens hittills oberättade historia, om fritidsgårdarnas och samlingsalbumens betydande roller för levande respektive inspelad rock, och hur alla en gång i tiden var på samma nivå, vare sig man spelade i EF band eller Metallica. Upplands-Väsbys 80-tal representeras av tre giganter: Europe, Candlemass och Yngwie Malmsteen, och här ligger guldkornen i gamla klipp och bilder från begynnelsens begynnelse. Fördelningen är klart ojämn – några minuters fyllehistorier från Europe hade gärna fått stryka på foten till Malmsteens fördel. Man vill också ha mer av Bathory – ett av världens viktigaste band för utvecklingen av extremmetal och det är roligt att se före detta trummisen Jonas Åkerlund bidra.

Så jävla metal struntar i analysdelen och det är många frågor som inte ställs. Vad tycker Siewert Öholm i dag om moralpaniken i det legendariska Svar direkt-avsnittet från 1984? Vad var det som blev så speciellt när man spelade in i Sunlight eller Fredman? Att i slutet slösa flera minuter på att intervjua ”skojiga” Sweden rock-besökare och visa stillbilder på Entombeds framträdande på Kungliga Operan känns omotiverat och som att Hillborg tappat grepp om helhetsbilden. Men att han tagit tag i det enorma arbete det innebär att skildra ett sådant mångfacetterat kulturarv är givetvis hedervärt. Resultatet är ofullständigt, men likväl underhållande och kärleksfullt.