Fransmännen har en svaghet för konversationsstycken, pjäser eller filmer där människor sitter och pratar med varandra – det är då saker händer tycker man i Frankrike. Roman Polanskis Carnage var ett sådant konservationsstycke där ett magnifikt gräl utspelade sig mellan fyra människor i ett vardagsrum.
Den filmen byggde på en pjäs och det gör även Det är bara förnamnet, som också utspelar sig i ett vardagsrum, dock inte lika väl genomfört som i Carnage. Polanski vet precis hur intresset ska hållas på topp och när han ska sätta punkt. Här pratas det så mycket att handlingen ibland slackar trots att de franska skådespelarna verkligen är på hemmaplan.
Det börjar som en vanlig enkel medelålders, medelklassig middag i Paris. Det gifta paret Elisabeth och Pierre har bjudit in den ensamstående vännen Claude och Elisabeths bror Vincent, samt dennes fru Anna, som dyker upp litet senare. Kvällens första ”chock” blir när Vincent avslöjar vad hans och Annas väntade barn ska heta i förnamn. Snart är känslorna på kokpunkten.
Det ena förhastade ordet leder till det andra. Plötsligt berättar alla vad de ”egentligen” tycker om varandra. Det visar sig att man inte alls känner varandra så bra så man tror. ”Chock” följer på ”chock”.
Det är inga verkliga tabun som bryts i denna konventionellt småborgerliga miljö men visst är det roligt även när vanliga fördomar avslöjas.
Könsrollerna är fortfarande fast cementerade i fransk film. Kvinnorna är yrkesarbetande men ändå ensamt ansvariga för hem och barn vilket leder till berättigad bitterhet, som man dock har hört litet tjatigt många gånger förut. Medan mäΩnnen som vanligt kommer undan med tokrolig charm. Och gnället på svärmor – när ska det upphöra?
Men överraskningarna överväger och gör Det är bara förnamnet till två timmars underhållande ordgnabb.
