Sommaren 2012 är tiden uppenbarligen mogen för en lättsam komedi om könskvotering, riktad till samma breda publik som tog Mårten Klingberg och Jonas Karlssons förra samarbete Offside (2006) till sitt hjärta.
Och efter Patrik 1,5 (2008) och den mer allvarsamma Kyss mig (2011) beräknas gemene man även klara av att se lesbiskt hångel. Eller, hångel mellan en bisexuell kvinna och en man som är utklädd till bisexuell kvinna för att vara exakt. Och karlar i kvinnokläder – kan det blir roligare? Jo, förhoppningsvis. Så kan vi komma ihåg det till nästa gång?
Jonas Karlsson gör ännu en gång sin folkkära roll som en väldigt vanlig, halvung, försynt man som ändå är ganska snygg, lagom speciell och liksom intensiv. Han har allt: Jobb som trafikpilot, villa i Stockholmsförort, småbarn, och en fru som är så otrevlig att man inte blir ett dugg ledsen för hans skull när hon plötsligt lämnar honom när han blir av med jobbet. Inte heller Valle är speciellt berörd, trots att han helt plötsligt inte har någonting alls längre. Inte en lägenhet och tillsvidare därför inte heller någon genensam vårdnad om sonen
Han blir tvungen att flytta tillbaka till sitt föräldrahem, en sekelskiftesvåning som hans odrägliga lillasyster (Ellen Jelinek) förvandlat till centrum för en feministisk aktionsgrupp och där även en fruktansvärt alternativ och genusmedveten veganslyngel, Albin (Björn Gustafson) har slagit ner sina bopålar.
Det sista halmstrået för att hitta en väg tillbaka till ett normalt liv är en intervju för ett jobb som flygkapten – äntligen – som dock enligt ryktet är vikt åt en kvinnlig sökande. Eftersom Valle är en modern, svensk och nu rätt desperat man som vill ha ett jobb, för att kunna få ett lån, för att kunna bo med sitt barn, låter han sig inte stoppas. Med hjälp av syrrans personnummer, smink, en peruk och lite retusch i cv:t blir han Maria, den kvinnliga stjärnpilot i dräkt och högklackat som Silver Airlines drömt om att anställa för att framstå som ett företag i tiden. Och som parant kvinna i en mansdominerad bransch blir ”Maria” även en favorit hos sin mamma, alternative Albin och så småningom hela svenska folket.
När söta flygvärdinnan Cecilia blir kär i ”Maria” kan inte Valle låta bli att besvara kärleken. Romansen utmynnar i en hisnande spring-i-dörrarna-fars när både Valle och hans kvinnliga alter ego och Cecilia blir bjudna på Valles mammas bröllop (hon gifter sig med en fnittrig, kvinnlig präst).
Det är småputtrigt roligt och mitt i prick några gånger. Manusförfattaren Erik Ahrnboms manus är lite speciellt med tanke på den höga halten av hbt-karaktärer i en svensk komedi av den här kalibern. Upplägget är demokratiskt såtillvida att alla får en harmlös släng av sleven: vänsteraktivister, feminister, sexistiska män, medierna. Tanken är att man ska kunna skratta gott oavsett om man är för eller emot könskvotering. ”Jag ville ju bara ha ett jobb,” som Jonas Karlsson avväpnande förklarar när han återberättar hela historien uppifrån ett hett plåttak. Och det säger sig självt att en historia som inte vill provocera genom att ta ställning för någonting, utom möjligen för helt vanliga svenska snubbar som ”bara vill ha ett jobb”, också blir ganska uddlös.
