Betyg: 4 av 6

Vi kastas rakt in i en fredlig demonstration mot Shahens och drottning Farah Dibas besök i Berlin 1967. Demonstranternas drift med kungaparet - de drar på sig papperspåsar med nidbilder - möts med chockartat våld. Först av iranska motdemonstranter som slåss med käppar medan polisen ser på, sedan av polisen själv med batonger, tårgas och vattenkanoner. Det hela slutar med att studenten Benno Ohnesorg skjuts ned.

Det är en inledning som säger något om de hårda motsättningarna i det kalla krigets dagar med Västtyskland som medlem i Nato och Östtyskland som medlem i Warszawapakten. Människor med vänsteråsikter behandlades i Västtyskland som landsförrädare och fick yrkesförbud. Studentledaren Rudi Dutschke sköts året efter på öppen gata av en ”antikommunist” för att han propagerade för att Västtyskland skulle lämna Nato.

Bernd Eichinger, som producerade Undergången om Hitler sista dagar, har även producerat Baader Meinhof komplex i regi av Uli Edel. Som synes räds han inte de stora frågorna. Även här tar han rundlig tid på sig för dramat.

Publikens identifieringsobjekt blir Ulrike Meinhof, framgångsrik vänsterskribent och debattör, mamma till två döttrar och känsligt spelad av Martina Gedeck. I en nyckelscen säger hon uppgivet att trots att hon påpekat missförhållandena i ett flickhem har inget ändrats. Det är där paret Andreas Baader - Gudrun Ensslin gör entré i hennes liv och kommer med lösningen - att det inte räcker med ord längre utan att man måste ta till handling för att förändra samhället. Att handlingarna verkar totalt meningslösa - sätta eld på varuhus - hjälper inte. Någonstans tror Röda arméfraktionen, som gruppen nu kallar sig, att våldsdåden ska avslöja den förtryckande statsapparaten för arbetarklassen. Men arbetarklassen tar avstånd och statsapparaten svarar istället med ännu större repression.

Våldet trappas upp med bombattacker mot militärförläggningar och polisstationer. För att skaffa pengar börjar gruppen utföra bankrån.

Att dessa dåd inte väcker någon som helst sympati bland den tyska befolkningen rör inte RAF-medlemmarna. De har lämnat verkligheten bakom sig för länge sedan.

Bäst skildras verklighetsflykten under militärutbildningen hos El Fatah i Jordanien. Dit kommer Baader och Ensslin som två rockstjärnor, terrorismens svar på Mick Jagger och Marianne Faithful, och förväntar sig uppassning och privilegier. Vistelsen blir inte långvarig eftersom RAF-medlemmarna inte kan underordna sig den militära disciplinen eller det asketiska levernet i lägret.

Någon glamourisering av RAF-medlemmarna kan man inte anklaga filmen för. De framstår som fullständigt avstängda från mänskliga känslor. Däremot kan man sakna en fördjupning av dem. Det är fortfarande svårt att förstå vad de väntade sig att uppnå med sitt våld mer än att misskreditera den demokratiska vänstern. Men att de inspirerade andra är det ingen tvekan om. Till och med i Sverige fick de en avläggare när Kommando Holger Meinz ockuperade den tyska ambassaden i Stockholm och dödade tre personer 1975.

Hur skulle samhället ha motverkat terrorismen? Vid rättegångarna var åklagaren chanslös mot RAF-medlemmarnas slagfärdighet. Polischefen Horst Herold, spelad av en sympatisk Bruno Ganz, försöker diskutera mildare förhållningssätt med sina kollegor. Men någon lösning på problemet annat än att möta våld med våld hittade det demokratiska samhället aldrig. RAF-medlemmarna blev istället martyrer och har därigenom kunna leva vidare som myt och saga i böcker och teaterpjäser.

Komplex Baader Meinhof ger en gedigen bild av den tyska terrorismepoken. Klart framgår att terrorism inte är något utifrånkommande utan att Efterkrigseuropa skapade sina egna bombkastare. Framförallt växte terrorismen fram i de länder som plågades av nazism och fascism som Tyskland, Italien och Spanien. Flera terrorister var barn till nazister som aldrig gjort upp med sitt förflutna.

Terrorismen växte fram som ett motstånd mot det gamla men förvandlades snart till dess spegelbild, med samma våldsmetoder och samma människosyn som man sade sig bekämpa. RAF:s uttalande att människor i uniform inte är människor utan grisar som kan slaktas kan jämföras med nazismens beskrivning av sina motståndare som skadedjur som måste utplånas.