Betyg: 4 av 6
I den fjärde filmen om Jack Ryan axlar Hollywood-broilern Ben Affleck rollen som Jack Ryan, och tar alltså upp handsken efter Alec Baldwin och Harrison Ford. Filmen bygger liksom alla tidigare Jack Ryan-filmer - Jakten på röd oktober, Patrioten och Påtaglig fara - på en roman av Tom Clancy, som även fungerat som verkställande producent. Boken kom ut för drygt tio år sedan och filmen spelades in före den 11 september förra året. Om man inte visste det skulle man kunna tro att den gjorts med terrordåden i färskt minne, med tanke på skildringen av USA under attack. Och det österrikiska statsöverhuvudet med ett sirligt hakkors ingraverat på baksidan av armbandsuret för också tankarna till samtida maktstrukturer.
Nåväl, Sum of all fears utspelar sig några år efter händelserna i Påtaglig fara, där Jack Ryan spelades av Harrison Ford. Trots detta har han blivit yngre - producenterna har helt enkelt uppdaterat konceptet med siktet inställt på en yngre målgrupp. Jack Ryan är relativt färsk på sitt jobb som expertrådgivare för CIA. Rysslands president har precis dött och ersätts av en man som Jack Ryan redan kartlagt utan och innan och dessutom förutspått som ny president i sina rapporter. När ryska insatsstyrkor sprejar en tjetjensk stad med nervgas fördömer världen illdådet, men Jack Ryan gör som den klassiska, missförstådda filmhjälte han är tvärtemot, och hävdar att presidenten, Nemerov, inte bär skulden - trots att denne tar på sig ansvaret.
Publiken har då redan fått reda på att jokern i leken egentligen är ett världsomspännande konglomerat av nynazister med högkvarter i Wien. Dessa har köpt en atombomb på svarta marknaden och planerar att lura stormakterna till världskrig, för att sedan ta kontrollen när motståndarna har tagit kål på varandra. Jack Ryan är lurendrejeriet på spåren, men ingen förutom hans mentor (Morgan Freeman) tar honom på allvar.
För att kunna se den här filmen måste man vara i en ganska pro-amerikansk sinnestämning och sukta efter en film som levererar enligt de konventioner som en typisk actionfilm med världspolitikintrig brukar göra. Ensliga trumpeter tutar när det blir sorgligt - USA är bäst, ingen protest - ryssarna är snälla men ser lite töntiga ut och österrikarna (läs tyskarna) läspar på germanskt klingande engelska och är ondskefulla. Det är ingen tvekan om vilken nation som ska gå segrande ur ringen, trots att det kör ihop sig ordentligt ett tag och presidenten, spelad av James Cromwell, måste fly från bombhotad Superbowl-match där hederliga, amerikanska åskådare riskerar att stryka med.
Phil Alden Robinsson lyckas dock skildra CIA-människorna, presidenten och hans närmaste samt deras ryska motsvarigheter med ett visst mått av mänsklig värme. Man får följa med president Nemerov in i sovrummet och se en skakad amerikansk president ombord på Air Force One med plåster i pannan, kontemplerande över om han egentligen vill vara president längre.
En av filmens brister är att det tar en hel timme innan det börjar smälla på allvar - och frågan är om man överhuvudtaget ska kalla det här för action. Persongalleriet hade också tjänat på att bantas ner lite.
Och så var det det här med maktbalansen. För hur mycket Jack Ryan än utvecklas och växer från ofokuserad skrivbordsslav till sårad fotsoldat som ska rädda världen, så är ju den verklige hjälten den alltid lika grinigt sammanbitna Liv Schreiber, som här gestaltar CIA-agenten John Clark. Mer interaktion dem emellan hade varit önskvärt, även om träbocken Ben Affleck då med oönskad tydlighet hade dragit det kortaste strået.
