Betyg: 4 av 6
Amerikansk film sysselsätter sig just nu mer än någonsin med amerikansk utrikespolitik. Liksom i Syriana utspelar sig sig The Kingdom i USA:s allierade Saudiarabien. Men denna gång handlar det mer om action än politik.
En självmordsbombare spränger hundratals personer i luften på en amerikansk anläggning i Saudiarabien. På grund av USA:s känsliga relationer till det oljerika landet hindras FBIs bombgrupp av sitt eget justitiedepartement från att åka dit och utreda. Men den driftige agenten Ronald Fleury (Jamie Foxx) tar saken i egna händer och reser med sina kollegor till Riyadh.
Michael Mann-producerade The Kingdom, regisserad av Peter Berg som tidigare jobbat med tv-serier, använder sig skickligt av det stora intresset för amerikansk Mellanösternpolitik, men utan att trampa alltför mycket på de trötta Iraktårna. En grafisk inledning, lika snygg som pedagogisk, förankrar handlingen i de historiska relationerna mellan USA och Saudiarabien. På så vis behöver man under filmens gång inte gå tillbaka och hamra in varför Bushadministrationen inte går hårt åt det land som bidrog med femton av nitton kapare den elfte september, eller varför FBI hindras från att utreda saken när militären får invadera grannlandet. Samtidigt har The Kingdom inga aspirationer på att vara en politisk förklarande film som till exempel Syriana, utan är i första hand en rak action där den antagna verklighetsförankring används som ett samtida försäljningsargument. Och det är rätt tänkt: den moderna publiken, i synnerhet Naomi Klein- och Michael Moorevänstern, rättfärdigar ju gärna sitt actionfilmbesök med lite lightpolitik.
Fast nu står sig The Kingdom som action på andra vis också. Här är, äntligen, en film om en brottplatsutredning som lösgjort sig ur CSI-träsket. Det är väl inte förstoringsglas och Sherlock Holmes-pipa direkt, men utan föreläsningar och datoriserade modeller flyter filmer av det här slaget avsevärt bättre. Och actionsekvenserna innehåller rätt blodhalt, spänning och överraskningsmoment – även när bara slutminuterna återstår. Dessutom har man i Jamie Foxx en utmärkt modern actionskådespelare; hans komiska sida vaccinerar mot den machomanlighet som lätt blir resultatet av den slags tunga vapenarsenal som halas fram i filmens avslutande tredjedel. Foxx backas stabilt upp av veteranen Chris Cooper, en skådis som alltid gör sig bra som ryggrad. I The Kingdom bär Cooper på ett litet leende som är fastbränt i hans ansikte när han möter saudierna – vilket rätt väl speglar filmens ambivalenta hållning till araber. Värre är det med Jennifer Garner, vars roll som kvinnlig rättsmedicinare i Saudiarabien redan från början är obstinat. Hennes karaktär verkar mest ha kommit till för att peka på de intoleranta araberna, och hon går omkring och surar lika mycket i som utanför rollen. Ambivalensen tar effektivt tempen på Hollywoods nyorientalistiska förhållningsproblem till muslimer anno 2007, vare sig man kommer från vänster eller höger.
Också lightpolitiken speglar alltså sin samtid, och man får värja sig mot filmens drivande budskap om hämnd som konfliktlösning. Det är förklaringsmodellen och motivet på båda sidor: FBI kör över alla mjäkiga beslutsfattare för att hämnas sina fallna kamrater och al-Qaida-klonerna bombar kvinnor och barn för att de är från en ockuperande nation. Sedan försöker filmskaparna underminera sig själva med en fin liten sensmoral i slutscenen – som dessutom involverar barn från olika kulturer – så att vi skall förstå vart hämnd egentligen leder.
De tolv sekunderna är den minsta brasklapp jag har sett.
