Betyg: 5 av 6
Den brittiska dokumentärfilmaren Kim Longinotto är i Stockholm för att ta emot Hiroshimapriset, som tilldelas kulturarbetare som främjat fred och försoning. Samtidigt har Longinottos senaste film biografpremiär. Den skildrar en sydafrikansk ideell organisation, Bobbi Bear, som arbetar bland annat för att hjälpa utnyttjade och misshandlade barn.
Dessa tuffa tanter (Marianne Martys översättning av rough aunties) har blivit tuffa i sin oförtröttliga kamp för att komma till rätta med olika samhällsproblem. De deltar i nattliga polisräder i jakt på pedofiler. De bekämpar kulturella tabun, som att barn inte får benämna könsorgan inför vuxna och därmed också skäms och tystnar, så att de inte förmår berätta om övergrepp de utsatts för. Eller den allmänna tystnadskultur som föreskriver att problem bara får omtalas en enda gång – sedan gäller det att lägga dem bakom sig och gå vidare. Det betyder dock inte att de försvinner…
Men de försöker också organisera olika slags motstånd: exempelvis mot ett cyniskt gruvföretag, som av krass vinningslystnad grävt djupa hål i en grund flodbädd, där barn ofta brukar passera, så att flera av dem fallit ned och mist livet.
Filmen låter ana flera kulturkrockar. Många svenska tittare lär till exempel reagera på kvinnan som läser lagen för en flicka som satt ut sitt nyfödda barn under ett träd. Hon säger att det är hennes ansvar som kvinna att ta hand om barnet. Männen duger ingenting till. Även relationerna mellan kvinnorna inom Bobbi Bear kan nog väcka viss undran – som när Mildred kallar grundaren Jackie för sin mor och vänder sig till henne som yttersta auktoritet i livets svåra val.
Det är både tungt och upplyftande att se Rough aunties. Tungt, därför att pedofilin, barnmisshandeln och avsaknaden av respekt för livet som filmen skildrar är förfärande. Upplyftande, därför att dessa idealister faktiskt gör en väsentlig skillnad i ett oerhört hårt samhälle. De visar respekt och kärlek i förhållande till dem som ingen bryr sig om.
