Webb-tv
I en hopplös småstad någonstans i Sverige bor Maja, 18 år. Hennes högsta och enda dröm är att bli skådespelare. Hon vill stå i centrum - att alla ska se HENNE, se den vackra människa hon är inuti.
Betyg: 4 av 6
Tjock och smal. Tjock och smal. Hur ekar inte detta ordpar i alla flickors huvuden oavsett ålder. När man ser på sig själv i spegeln och när man ser på andra kvinnor. Ingen kommer ifrån den dömande blicken.
Den svenska filmhösten har börjat ovanligt spännande med Man tänker sitt och Flickan och fortsätter med Prinsessa. Men där Henrik Hellström/Fredrik Wenzel och Fredrik Edfeldt utvecklar den poetiska bilden är Teresa Fabik konkret. Här är det ingen tvekan vad det handlar om.
Huvudpersonen Maja när teaterdrömmar, men hon är tjock, ordentligt tjock, alltså kan hon inte få spela väna flickor utan är dömd att bara spela komiska roller i skolans teatergrupp. Detta dilemma tycker bröllopsfotografen Erika är ett utmärkt ämne för en dokumentär. Sagt och gjort kastar hon upp videokameran på axeln och filmar Majas ambitioner och tillkortakommande både vad gäller roller och kärlek. Maja får till slut faktiskt en liten roll som just ”groteskt fet och ful” i en sitcom. Där nås också smärtpunkten kan man säga. Den ofrivilligt komiska Maja tycker inte att det är kul längre. Vad är yttre bekräftelse värd om det bli på bekostnad av ens egen självkänsla?
Det är Majas mamma (Maria Lundqvist), för en gångs skull en sympatisk mamma, som får henne att tänka om, att inte försöka vara någon annan än den hon är utan istället vända sitt utanförskap till sin styrka.
Teresa Fabik slog igenom med Hip hip hora om de sexuella trakasserier som unga flickor utsätts för. Nu tar hon itu med kroppsfixeringen, återigen i komedins form. Zandra Andersson som Maja är ett fynd. Hon klarar att gestalta både den komiska och den tragiska dimensionen i sin roll med total trovärdighet. Även Anastasios Soulis lyckas göra Majas drömkille Alex till en mångbottnad person med en spännande hemlighet. Däremot hamnar Moa Silén som Erika tyvärr lite i skymundan genom att hennes rollfigur förblir en iakttagare i så stor utsträckning.
Min enda invändning är just att själva berättargreppet där vi ser historien omväxlande skildrad genom ”en kamera” och ”i verkligheten” blir onödigt tungrott. Det stannar upp filmen i onödan. Men det vägs till slut ändå upp av budskapet som borde göra den här filmen lika populär som Hip hip hora.
