Betyg: 3 av 6

Få dikter har väl som Goethes Der Zauberlehrling från 1797 kommit att leva vidare i så många skiftande skepnader inom senare århundradens populärkultur. Något hundratal år senare skapade den franske kompositören Paul Dukas en symfonisk dikt utifrån Goethes text, som bland annat inspirerade Walt Disney till Fantasia.

Det är alltså inget plötsligt påkommet intresse när nu Walt Disney Pictures och producenten Jerry Bruckheimer presenterar en ny storfilm på temat, förlagd till samtidens New York.

Den ursprungliga historien, med den ännu inte fullt upplärde ynglingen som i övermod och lättja använder sin halvsmälta kunskap för att förhäxa en kvast att städa i hans ställe, finns givetvis med, som en hyllning till Goethe och Dukas men kanske framför allt till Fantasia. Härigenom garanteras också historiens sensmoral – att inte smita från sitt ansvar och ta till genvägar.

Lägg till detta en utstuderad scenografi och spektakulära effekter, och resultatet borde bli sevärt, om så bara för ögonblickets förnöjelse. Vad gäller designen har filmmakarna knappast fallit för några lätta lösningar. Fallgroparna är annars många. Inte så få scener har väl mycket high schoolfilm över sig. Teknikfascinationen kan understundom urarta till effektsökeri. Och den onda överhäxans återuppståndelse under idogt mumlande av latinklingande besvärjelser är något av en grundkliché i genren, och nog så irriterande.

För min del var Nicolas Cage inte oväntat den främsta behållningen. Han gestaltar trollkarlen Balthazar, vars visuella utformning han också bidragit till. Cages egensinniga rollfigur, vars inte helt förutsägbara karaktär väl svarar mot hans insatser i tidigare filmer, liknar ändå ingen annan.