Betyg: 2 av 6

När Daniel Craig för två år sedan tog över smoking och övriga Bond-accessoarer från Pierce Brosnan, innebar det en pånyttfödelse för agent 007, både på gott och ont. Det var onekligen nödvändigt att gallra bort de värsta plojexcesserna och att dämpa förtjusningen i små tokroliga leksaker. Den traditionelle Bond-skurken, med sina rusiga drömmar om världsherravälde och sina lustiga uniformer, hade också sett sina bästa dagar, och Mads Mikkelsens börskursmanipulerande bankir åt terrorister var inte alls någon dum idé.

Men när det gäller Bond själv, en av de sista fiktiva mytgestalterna av rang som popkulturen har producerat, var villrådigheten uppenbar. Det fanns ingen tydlig tanke om vari fascinationen egentligen ligger och vilka karaktärsdrag som bör bevaras och vidareutvecklas för att Bond överhuvudtaget ska vara Bond. Så ut med badvattnet åkte även barnet. Agent 007 blev en kallhamrad revolverman bland andra, om än i snygga gångkläder (som den här gången – det ska erkännas – är om möjligt ännu snyggare).

Om detta var besvärande i Casino Royale, är det en konstant huvudvärk i Quantum of solace. Den vällustiga promiskuiteten är borta; den nye, dygdige Bond har här ett rent yrkesmässigt förhållande till den mörka skönhet som ska föreställa en Bond-brud och låter henne löpa utan några närmanden. En enda ynka liten snabbis med en långbent kollega är allt han lyckas prestera i sängen.

Demonstrativt och övertydligt frånvarande är också all Bonds raffinerade expertis vad gäller förtäring och njutningar av alla slag; här sitter han och fyllnar till utan att ha en aning om vad det är han dricker. Bartendern får ge honom en besserwissig föreläsning om ingredienserna i drinken. Tänk att man skulle få uppleva en sådan sak!

James Bond har tidigare alltid vetat att förena nytta med nöje. Det har dels givit romanerna och filmerna en naturlig andning, dels har det varit själva grunden i hans existentiella förhållningssätt. Den sanne kännarens intensiva sinnesnjutning håller inte bara ledan på avstånd samtidigt som den utgör rimlig kompensation för konstant livsfara under arbetstid. Den är också ett sätt för honom att förbli påkopplad och skärpt även när han kopplar av. Och framför allt: damerna, drinkarna, bilarna och klockorna blir fästpunkter i ett eget, alternativt värdesystem som ersätter alla genomskådade ideologier och korrupta hierarkier i en absurd värld.

På så sätt blir den rituella konsumtionen meningsskapande, ett beslutsamt utövande av en dyrköpt frihet. Det gör i sin tur frågan om alla produktplaceringar problematisk. Visst, Bond konsumerar med vällust, men poängen är ju att det sker helt på hans villkor. Det går inte att köpa honom, det skulle undergräva all hans auktoritet.

Men i och med Quantum of solace har Bond definitivt abdikerat från positionen som påve i hedonismens kyrka och sista instans ifråga om manlig livsstil. Inte nog med att filmen saknar en organisk rytm, växlingar mellan jobb och rekreation; den saknar all humor. Ironi och mångtydighet ligger helt inte för Daniel Craig. Också stickrepliker och oneliners med hygglig potential levererar han med entonig dysterhet.

Bristen på dynamik ska, får man förmoda, kompenseras med ett hektiskt tempo. Bond hastar från Italien via London och Haiti till Österrike för att slutligen hamna i Bolivia. En hänsynslös affärsman ska stoppas och den döda flickvännen från förra filmen ska hämnas. Miljöerna varierar, men rutinen är densamma. Bond jagar och blir jagad: till fots, till sjöss, i luften och med bil. Byggnader och allt möjligt annat exploderar. Skurkar dör i stora mängder.

De riktigt dåliga nyheterna är dock att actionscenerna lider brist på den elegans och överskådlighet som fanns i hänförande överflöd i Casino Royale. Kameran ligger för nära, klippningen är för hackig. Och om all denna medelmåttighet gör en skakad, är det ingen risk alls att man blir rörd.