Likheterna mellan de båda debuterna, gjorda mer eller mindre utanför filmbranschen, ska inte överbetonas. Men ett har de gemensamt: tron på att det bilden visar är viktigare än handlingen. Östlunds bilder var precisa, tredimensionella lådor som rymde minivärldar; Ganslandts och fotografen Fredrik Wenzels är mer orena, ömsom dröjande, liksom frusna, ömsom snabba och råa. Montaget med sina växlingar mellan kroppslig närhet och stora människotomma överblickar har sin egen erotik.
Farväl Falkenberg har redan utnämnts till årets svenska film. Det är litet olyckligt. Förutom att etiketten säger mer om mediokriteten hos den övriga produktionen, kan den ge intryck av att det här rör sig om en film med de stora gesterna, det stora tilltalet. I stället är den både finstämd och meditativ, en lågmäld betraktelse om fem barndomsvänner som återförenas i ”den lilla staden vid havet”, som en av filmens handskrivna kapiteltexter lyder.

Farväl Falkenberg är en gängfilm, också till sin tillkomsthistoria. Vad jag vet är den unik i svensk film. Ett gäng vänner har omvandlat sina gemensamma erfarenheter till film. Jesper Ganslandt, katalysatorn, har skrivit manus och regisserat, och spelar också en av filmens vänner. Fredrik Wenzel har fotograferat och skrivit manus. Båda kommer de från Falkenberg, liksom de övriga fyra huvudrollerna, David, Jörgen och bröderna Holger och John Axel.

Farväl Falkenberg går egentligen varken att beskriva som dokumentär eller fiktion; Ganslandt själv talar helst om berättelse. Där ligger filmen i takt med mycket ny litterär prosa, som ignorerar gränserna mellan dokumentärt och fiktivt. Vad som räknas är gestaltningens sanning.
Därför är det naturligt att filmens dagboksskrivande berättare på sätt och vis är alla fem pojkarna. Olika som de är talar de med samma röst och lever samma symbiotiska, kompiserotiska känsloliv. De delar en livsstämning: att livet är över samtidigt som det ännu inte börjat.
Sådant är möjligt under en kort tid: när barndomen är slut och vuxenlivet ännu inte tagit sitt grepp. Då kan livet vara just så sorgset intensivt som här, vänt som det är mot det nyss förgångna.

Men främlingskap för framtiden kan vara något betydligt mer drabbande än vemod och leda, det väjer heller inte filmen för; plötsligt får den en tragisk vändning.
Det som annars dominerar i Farväl Falkenberg är träffsäkra iakttagelser av det vardagliga: de bingospelande vuxna, radhus lika som bär, sonen på hembesök som bäddar i vardagsrummet, tjatiga mödrar, uppgivna fäder.

Då och då bryter Erik Enockssons musik in och skapar hisnande undertexter till det enahanda. Ibland är stundens komik tillräcklig, som i inledningens samtal om mat och depression mellan son och mor – med den minnesvärda repliken ”Jag blir glad av bacon”. Det verkar fött just ur stunden, liksom flera andra av filmens dialoger. De börjar ofta komiskt men tippar över mot det osäkra, ett berättande på kvicksand.

Ögonblick länkas samman, de fem kamraternas dagdrivarliv tvinnas ihop med bilder av en svensk sommaridyll av märkligt tidlös art. Själv tillbringade jag några barndomssomrar strax utanför Falkenberg på 60-talet och har inga svårigheter att känna igen mig bland sanddynernas ministugor, den överfulla husvagnsparken och Ätrans lummiga växtlighet uppströms. Farväl Falkenberg är visionen av ett oföränderligt Sverige, en bild som är sann i samma mån som den är upplevd.