Kan man tänka sig en mer intetsägande titel än den svenska översättning som franska regissören och skådespelerskan Julie Delpys senaste film Le Skylab begåvats med? Strax förlorar den sig bland alla franska sommarminnen som passerat revy på bioduken.

Men trots att genren är väl etablerad skiljer sig Delpys film från mängden: här är det för ovanlighetens skull en elvaårig flickas barndomssommar som står i fokus. Filmen är tillägnad regissörens mor, skådespelerskan Marie Pillet, gestaltad av Delpy själv.

Spelplatsen är Bretagne, en dag i juli 1979. Farmor fyller år, och farbröder, fastrar och kusiner samlas för att fira. Men för den unga Albertine hänger en mörk skugga över festen: den amerikanska rymdstationen Skylab är på väg att kollapsa, och medierna vet berätta att den kan slå ner just i västra Frankrike…

Hon är en udda fågel i kusinkretsen. Föräldrarna är skådespelare och anarkister, medan ett par av farbröderna, som varit i armén, sörjer den forna kolonialmakten. Inte oväntat går också den politiska debattens vågor höga vid matbordet kring såväl Vietnamkriget som dödsstraffets avskaffande eller stundande presidentval. Könsrollerna är förstås på tapeten, liksom motsättningarna mellan stadsintellektuella och ”lantisar”. Men dessa vuxenkonflikter betyder föga för kusinerna, som lever sitt eget liv under släktträffen. De prövar gränser och upptäcker nytt, givetvis inte utan egna problem –just så som det är i brytpunkten mellan barndom och vuxenliv.

Kanske är filmen som sådan inte så märkvärdig. Den är varken stilförnyande eller ens tematiskt särskilt originell. Vi har sett alltsammans förr, dessa franska festmåltider i det fria, dessa familjeförvecklingar och tonårsvåndor som överallt är sig lika. Men hos Delpy är det samtidigt både träffsäkert och känsligt gestaltat. Hennes film är heller inte bara en familjekrönika, utan i minst lika hög grad ett porträtt av en epok, en generation som ännu inte skildrats så ofta på detta sätt: i nostalgins tecken, men inte utan viss satirisk udd.