Millan (Cecilia Wallin) och Abra (Josefin Neldén).
Betyg: 4 av 6
Man tackar Gud för varje gång som en svensk film förlagd till dåtid inte är lika med 50-talsnostalgi där pojkar i kortbyxor upptäcker sexualiteten via någon frodig kvinna. Den här gången kan vi också tacka Ulf Malmros, som var i 20-årsåldern 1984, då den här filmen utspelar sig, och har låtit sig själv inkarneras i den 19-åriga punktjejen Abra, spelad av en lovande Josefin Neldén.
Malmros utgår, liksom i föregångaren Smala Sussie, från sina hemtrakter. Abra plågas i hålan Billingsfors. Hon har startat ett tjejband men karriären motarbetas av upprörda raggare som skär av henne tuppkammen i konformitetens namn.
När syntbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cecilia Wallin), som hängt med för att hon brukar ligga med en av råddarna. Abra ljuger ihop att hon bor i Majorna och får lift med turnébussen till civilisationen, det vill säga Göteborg.
Snabbare än man kan säga gul Blend bosätter hon sig på Millans soffa, och tjejerna startar ett punkband med målsättningen att släppa en singel vid jul. Den asketiska regeln ”inga pojkvänner” ställer omedelbart till problem.
Ulf Malmros prickar in tidsandan och detaljerna. Ultravox och Alphaville finns förstås på soundtracket. Dickan (Joel Kinnaman), som båda tjejerna är sugna på, föredrar Lundell framför Thåström och ska skriva en generationsroman, på samma sorts skrivmaskin som Ulf.
Abra och Millans sökande efter bandmedlemmar leder dem via allehanda miffon till en hempermanentad keyboardist som ”syr sina egna kläder”. Inte speciellt punk, men eftersom hon är tjej och förfogar över en ljudanläggning får hon vara med.
Man har stora krav på Ulf Malmros efter Smala Sussie. Och där alla de sköna karaktärerna i den filmen kändes rätt unika (och dessutom fullkomligt landsortsrealistiska, vilket några kritiker av urban härkomst missade), måste man påpeka att Tjenare kungen dras med en del sömniga klyschor i sitt persongalleri.
Erica Carlsson får bara upprepa sin roll som tråkig storasyster från Fucking Åmål, och Kjell Bergqvist levererar ännu en exentrisk Kjell Bergqvist-gubbe. Man har sett dem göra det förut, och det här är på gränsen till en gång för mycket.
Smala Sussie vann också på sin struktur, där historien återberättades från olika vinklar. Tjenare kungen går rakt på sak från a till b, och det är inte lika effektivt.
Trots skavankerna är Tjenare kungen en av de bättre, framförallt roligaste, svenska filmerna i år. Filmens tonårsnaiva troskyldighet där höga ideal ställs mot sprintande hormoner, matchas fint av den hoppfulla 80-talsandan där alla kan få jobb på en eftermiddag, visserligen vid löpande bandet på korvfabriken men ändå.
Särskilt bra lyckas Ulf Malmros med skildringen av vänskapen mellan Millan och Abra, med typiska trendängsliga initiationsriter – det gäller att alltid ha en bra bortförklaring till hands för de töntigaste skivorna i din skivsamling.
