Betyg: 4 av 6
Att överföra en omåttligt populär ungdomsroman i dagboksform till film är ett vågat projekt: Så mycket kan ju gå fel när tonårstankar ska visualiseras, så mycket kan bli makalöst pretentiöst eller tvärtom intetsägande ytligt och så mycket av innehållet kan förpassas till ljudspåret i gestalt av en malande berättarröst så att bilderna krymper till rörliga illustrationer. Inget av detta har hänt när danska Hella Joof gjort film av Emma Hambergs Linas kvällsbok.
Klokt nog har mycket av förlagans i bokform mycket förtjänstfulla gnagande ångesttirader strukits och berett plats åt mer filmiskt material. Men kvar är stommen; berättelsen om 15-åriga Lina, bosatt i ett radhus i en västgötsk håla, enligt egen utsago en levande negation, en sån som är allt som börjar på ”o”: oskuld, okysst, ointressant. Så länge hon kan minnas är hon den i tjejgänget med den föga tacksamma rollen att genom sin intighet få andra att framstå som än snyggare, coolare och sexigare. När hon mot all förmodan plötsligt faktiskt får en kille blir hon snart en duktig flickvän som runkar av medan hon tänker på annat och gör vad som helst för att slippa pojkvännens famlande innanför hennes trosor – och tror att det är så det ska vara. Hon finner sig, helt enkelt, i det mesta. Tills hon sakteliga inser att det kan vara annorlunda, att hon har potential att förändras, rätt att ställa krav och makt över sin egen kropp. Den utvecklingen är fan inte lätt och inte alla unga tjejer förunnade.
Filmen om Lina, däremot, är av det lättsammare slaget och bjuder på ett pärlband av pinsamma situationer att skratta högt åt. De inklippta närbilderna på detaljer som liksom tränger sig på Lina i obekväma situationer – såsom de vederstyggliga trollen som ler så illmarigt medan hon genomlider sexakter hemma hos pojkvännen – är obetalbara. Dialogen är på prick i sin tonårsosäkerhet eller spelade säkerhet. Skådespelarna håller en hög, jämn nivå, från vilken Rickard Roxvall som den tröge och ofrivilligt överjävliga pojkvännen sticker ut och lyser med en särskild glans.
Den otacksamma jämförelsen är nästan oundviklig: Nej, det här är ingen ny Fucking Åmål – men det är riktigt, riktigt bra.
