Webb-tv
En oförglömlig berättelse från Acne Film. Sommaren 1981 blir en tioårig flicka lämnad ensam med sin faster när resten av familjen reser till Afrika på ett biståndsprojekt.
Betyg: 5 av 6
Det är ren yrkesmässig lycka att få recensera två smått fantastiska svenska filmer på lika många veckor. Förra fredagen var det Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels Man tänker sitt, idag är det Fredrik Edfeldts debutfilm Flickan som har premiär. Och även i denna finns en egensinnig unge i centrum; en till utseendet skir men inombords sjuhelvetesstark flicka utan namn, instinktivt gestaltad av Blanca Engström.
Hon får stanna i huset på landet under sommarlovet medan resten av familjen åker till Afrika för att rädda världen i Sidas regi. För visst vill hon väl att mamma ska hjälpa de svältande barnen? Nog förstår hon att föräldrarna måste åka utan henne? Nej, det förstår hon verkligen inte, hon vill nog hellre att de ska se henne och hennes behov. Men det säger hon aldrig. Istället får hon dras med en egocentrerad, rödvinspimplande partyfaster – tills denna luras iväg och hon blir alldeles saligt ensam.
Så tar en såväl smärtsam som bländande skön skildring av ett barns värld vid. Liksom i Kjell Gredes Hugo och Josefin, den oöverträffade barndomsskildringen i svensk filmhistoria, är perspektivet nästan uteslutande flickans. Här finns generande och skrämmande bilder av underligt vuxet beteende, här finns av subjektivitet förhöjda gestaltningar av total lycka och djupaste skam och här suddas gränser mellan fantasi och verklighet ut.
En blodpuddingmiddag med sig själv som enda gäst, ett gäng grodyngel i ett plastakvarium, skolk från en vidrig simskola: kan en självständig flicka ha det bättre? Nej, ett tag i alla fall. Men med tiden blir den eftertraktade ensamheten till övergivenhet. Maten i kylskåpet ruttnar, grodynglen blir till paddor och ungarna i simskolan potentiella vänner.
Alla vi som någon gång lekt kurragömma och triumferande krupit in i det perfekta gömstället bara för att senare – långt senare – inse att de andra glömt bort en och övergått till andra lekar, känner knivar i bröstet när vi ser Flickan. För det handlar om det plågsamma att låtsas inte vilja bli hittad men innerst inne gråta av längtan efter att hittas. Om att söka upp ensamheten för att föregripa att bli lämnad ensam.
Vore det inte för Hoyte van Hoytemas överjordiskt vackra foto skulle filmen möjligen ha blivit alltför svår. Den rörliga, livssprittande kameran skapar balans genom att fånga skönheten i allt från vajande sädesfält till ögonfransar och understryker samtidigt kongenialt hur starkt visuella barnåren är. Därmed påminner oss Flickan om hur särdeles väl filmmediet lämpar sig för gestaltning av dessa – samt ger ytterligare belägg för min tes att ju mindre dialog, desto bättre barnfilm.
Fast egentligen så onödiggör den här filmen, i likhet med Hugo och Josefin och många andra starka barnskildringar, uppdelningen mellan barn- och vuxenfilm. Det här är en film som många men inte alla barn kommer att ta till sig och många men inte alla vuxna likaså. Den dras inte, såsom de allra flesta projekt som får stöd av SFI:s barnfilmskonsulent, med oket att vilja tillfredsställa alla Sveriges barn. Vilket i sin tur skapar en frihet att ta ut svängar, vara starkt personlig och fullständigt solidarisk med nio-och-ett-halvt-åringen inombords och på bioduken.
