Betyg: 2 av 6

Många undrar vad som hänt med den svenska barnfilmen för den så kallade mellanålder, 7-11 år. Görs det inte längre filmer för den målgruppen? Så nu, efter lång torka och utan svensk närvaro vare sig vid Berlins eller Malmös nyligen avslutade barnfilmsfestivaler, går två barnfilmer upp på samma dag. Men förutom just premiärdatumet har Klara och Örnjägarens son mycket litet gemensamt.

Klara är regissören Alexander Mobergs första långfilm efter den enhälligt sågade Mongolpiparen, en kalkon så usel att man valde att döpa om den till Nåt i kikaren vid dvd-släppet. Filmen bygger på Pia Hagmars bokserie som totalt omfattar 18 romaner utgivna på nio år. Filmen handlar om en flicka (Rebecca Plymholt) som flyttar in i ett stort hus på landet tillsammans med sin mamma (Regina Lund), som vid första anblick med sina väteperoxidlockar, stilettklackar och läppstift verkar bättre disponerad för ett storstadsliv. För att få en plats i ortens tjejgäng trasslar Klara snart in sig i en härva av lögner – bland annat anmäler hon sig till en avancerad galopptävling trots att hon aldrig suttit på en häst.

Hästböcker och –filmer är en genre som ofta, precis som mycket annan flickkultur, möts med förakt. Det är synd, för att inte säga förjävligt. Naturligtvis kan även denna genre trots sina stående inslag göras bra; berättas med schvung, gestaltas av bra skådespelare och genomsyras av autenticitet. Så är dessvärre inte fallet med Klara, som excellerar i schabloner, såsom onda överklassflickor med krökta överläppar och pärlhalsband, och repliker som får publiken att skruva på sig, såsom en tolvårings ”Tja... han ful som stryk men snabb som vinden”. Intet ont om skådespeleriet, dock – särskilt de unga gör nog det bästa de kan av materialet.

Örnjägarens son utspelar sig i det inre Mongoliet, där 12-årige Bazarbai (Bazarbai Matei) lever nomadliv med sin far, mor och avgudade äldre bror. När denne skickas till staden för att tjäna pengar åt familjen blir det Bazarbai som förväntas föra örnjägartraditionen vidare, vilket han starkt motsätter sig. Efter en rad uppgörelser med fadern ger han sig tillsammans med familjens örn av för att leta reda på brodern.

Liksom Nikita Michalkovs Urga (1992) är det en berättelse om kulturkrockar och generationsmotsättningar – ska man hålla liv i en urgammal sed som de unga finner förtryckande eller ska man anpassa sig efter ett modernt liv som inte tycks göra människorna lyckligare? Men medan Michalkov lyckades skapa stor dramatik och dessutom förmedla humor och värme, framstår René Bo Hansens film platt. Haltande skådespeleri, förvirrad intrig och en dramaturgi helt utan driv kan inte räddas av otaliga kamerasvepningar över en andlöst vackert, kargt bergslandskap.

Kan man då dra några slutsatser om dagsläget för den svenska barnfilmen av Klara och Örnjägarens son? Tja, optimisten hävdar nog att de visar på en överraskande bredd i utbudet. Pessimisten utläser kanske snarare en identitetskris. Oavsett diagnos kan man konstatera att dessa två filmer befinner sig på eoners avstånd från den typ av samtidigt verklighetsnära och poetiska barnfilmer som Sverige gjort sig känd för sedan Hugo och Josefin 1967.