Betyg: 3 av 6
Daniel Wallentins långfilmsdebut Ett öga rött väcker många tankar kring litterära adaptioner. Filmen är enligt regissören ingen ”filmatisering”, utan snarare ”inspirerad av” Jonas Hassen Khemiris succébok om 16-årige Halims kamp i vardagen. Vilket bådar gott, eftersom filmer ofta blir bättre ju längre från förlagan de strävar och ju mer de utnyttjar filmmediets konstnärliga potential i stället för att begränsas av bokstavstrohet. Och ur denna synvinkel är Wallentins film synnerligen lyckad. Den är i hög grad ett eget självständigt verk, en film som med generösa visuella och audiella medel förmedlar en stark filmberättelse.
Och ändå är jag besviken. Jag saknar den outplånliga svärtan, jag saknar ambivalensen och komplexiteten från Khemiris berättelse. I boken är Halim långtifrån entydigt sympatisk; han ifrågasätter till exempel Förintelsen och ger uttryck för både rasistiska och sexistiska tankar. Sådant, tänker jag, som ofta hör tonårstiden till, men som ytterst sällan skildras i svensk ungdomsfilm, trots dess uppsving på senare år. De vassaste kanterna har i vanlig ordning slipats ned så att filmens Halim är kaxig enbart på ett charmigt sätt. Är det, undrar jag, på grund av den mossiga rädslan för filmens suggestionskraft på en ung publik som antisemitism och avrunkningar raderats ur manus?
För att då i stället bereda plats åt andra svåra men mer lättillgängliga aspekter av Halims tillvaro, såsom hans sorg efter den högt älskade mamman, som tynade bort i en muskelsjukdom. Modern stod för den trygghet och barndom som Halim nu överger för att i stället ge sig ut på personligt jihad mot svennefieringen, Integrationsplanen, hela det svenska samhällets slätstrukna strävan efter att allt ska rymmas men inget sticka ut. Det är en svår och spretig kamp att utkämpa, han är i stort sett ensam mot hela världen, och på vägen mister Halim det mesta som betyder något för honom. När han i ett häftigt gräl med pappan säger upp sitt sonskap återstår bara tvivel och förtvivlan och desperata, destruktiva handlingar.
Wallentins Ett öga rött är en underhållande och berörande skildring av tonårens kaotiska kast mellan självförakt och självförhärligande. Halim är i ena stunden helt värdelös, i nästa Tankesultanen. Likaså finns här en pricksäker och dessvärre sanningsenlig skildring av så kallad elevdemokrati som jag inte hade velat vara utan. Det är dock i de mörka stunderna som filmen är som bäst. Medan de färgsprakande gung-gung-scenerna från Halims storhetstillvaro känns lättköpta och utnötta, berör de ensamma vandringarna i ett vintrigt Stockholm, med förvirring i huvudet och ett vapen innanför jackan, så det svider.
Ändå är det försoningens lykta som lyser starkast och med oss ut ur biosalongen bär vi lätta om sinnet budskapet om den gyllene medelvägen; att med lika delar islam, blattighet och förort, ljumhet, svennighet och innerstad infinner sig harmonin till slut. Tänk, om det var så enkelt.
