Betyg: 3 av 6

Multimusikern och frontfiguren Brian Jones mystiska död i en simbassäng 1969 bara ett par veckor efter att han sparkats från bandet som han själv varit med och grundat har förblivit ett oläkt sår i sagan om Rolling Stones. Vad hände egentligen? Hans död vid 27 års ålder väckte sensation också därför att han var den första rockmartyren som skulle följas av Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison.

Stephen Woolley väljer att koncentrera sig på Brian Jones sista dagar på lantstället Cotchford Farm i Sussex. Den porträttlike Leo Gregory gestaltar en yngling, som sin ungdom till trots, redan nått vägs ände, nedknarkad och i djup skaparkris. Vilket som är hönan eller ägget kan diskuteras.

När vi möter honom lever han totalt isolerad och manisk i sitt hus, tillsammans med sin sista flickvän Anna Wohlin, spelad av en älsklig men lite anonym Tuva Novotny.
Men det är inte knarket utan byggarbetaren Frank Thorogood, spelad av en diabolisk Paddy Considine, som blir hans nemesis, enligt filmens teori. Thorogood inbjuds för att bygga om huset. Det är avunden som kommer att styra Thorogood på samma sätt som hos Salieri, som indirekt blev Mozart baneman. Varför ska den otrevlige, ombytlige och nedlåtande Brian Jones ha fri tillgång till knark och snygga svenska tjejer, men inte Thorogood?

Hos Salieri fanns en storhet i det att han insåg Mozarts geni före och bättre än alla andra eftersom han själv var ambitiös kompositör. Thorogood representerar den avundsjuka småborgaren, som missat den sexuella frigörelsen, obehaglig men mindre intressant.
Roligast är filmens tillbakablickar på flowerpower-tiden då Brian Jones excellerade i jättehattar, utsvängda byxor och pråliga jackor. Där, då han fortfarande stod på topp, finns också embryot till en verklig tragedi. Då, när den karismatiska Anita Pallenberg (spelad av Monet Mazur) och Brian Jones stora kärlek, lämnar honom för Keith Richard. En film om henne kanske hade förklarat mer.