Betyg: 4 av 6
Med filmer som Pearl Harbor och Armageddon på sitt cv har Michael Bay ett stort ansvar för att det idag går snabbare och smäller högre i storbudgetfilmerna än någonsin förut. Och med Transformers gör regissören ingen besviken: explosionerna är förmodligen fler än i alla andra biofilmer det här året – sammantaget. De ackompanjeras dessutom av en konstant matta med pampig kampmusik av det slag som blivit Bays signum. Och ljudet i biografen är bitvis öronbedövande.
Men mellan de stora gesterna är Transformers faktiskt en förvånansvärt charmig blockbuster. Det är svårt att tro när man ser intrigen på pappret: Transformers, en icke-biologisk rymdras, hamnar på jorden i jakt på sin ursprungsplanet, en kub som ger dem enorma krafter och förvandlar död materia till levande ting.
Transformerna är – överraskning – uppdelade i onda och goda robotar som krigar med varandra. De onda, som kallar sig för Decepticons och bär namn som Bonecrusher, ger sig på USA:s armé för att få information om var robotledaren Megatron finns. Han kraschade på Nordpolen i början av 1900-talet och hittades av en upptäcktsresande, vars sonson Sam Witwicky (Shia LaBeouf) blir indragen i Transformerkrigen när han försöker kränga farfaderns glasögon på Ebay. De goda Transformerna – Autobots kallade – kan i enlighet med sitt namn förvandla sig till bilar och leds av en 80-talslila truck. De skickar en gul Camaro vid namn Bumblebee för att skydda Sam.
Bays smarta drag i den här mekaniska röran är att ge filmen ett bultande tonårshjärta. Huvudpersonen Sam som står i centrum – och gärna hade fått göra det mer – är en grabb i sena tonåren som har de vanliga problemen för sin ålder: finnar, föräldrar och brudar. Shia LaBeouf har den rätta spinkiga 80-talshjältekänslan för rollen, det vill säga nörd-som-stjäl-sportfånens-brud-looken (tänk Karate kid eller Can‘t buy me love).
Och med fumlig men rolig dialog och småskojiga biroller (som Sams föräldrar) går tankarna till det decenniets filmlandskap mer än en gång: hackerintrigen andas War games och Sams talande bil som hjälper honom att ragga har Weird science-vibbar. Filmens snygga brudar, framför allt Sams ömma låga Mikaela (Megan Fox), har dessutom fått lite mer aktiva roller än att bara vara ögonrullande sidekicks. Fast storbudgetfilmens utveckling har fortfarande inte nått längre än att det bestående minnet av dem blir läppglans och urringning.
De visuella specialeffekterna är imponerande – om Transformerrobotarnas förvandlingsnummer varit föremål för en konstfilm hade de beskrivits som surrealistiska postindustriella statyer. De är fantastiskt snygga. Som vanligt vinner de onda i estetisk coolhet med sina skorpionformer, rotorblad och Wolverine-klor. Autobotarna ser med sina sportbils- och truckförklädnader i lila och gult mer ut som ett nummer av en biltidning från 1986.
Eftersmaken är att det på vanligt Bay-manér är för mycket av allt, att de flesta stridsscener går för fort för att man ska uppfatta vem som blir sönderskjuten – och framför allt att filmen pågår för länge. Men det är inte därför jag lämnar salongen med en blixtrande huvudvärk: Det går faktiskt inte att låta bli att gnissla tänder av skam när ett gäng leksaksrobotar med metallisk röst säger saker som ”Oh no, we have got to save the humans!”.
