Betyg: 3 av 6

Rainer Hartleb började dokumentera livet i Jordbro en augustidag 1972. Det var upprop för klass 1D i Lundaskolan och alla barn räckte upp handen och svarade ja utom Slobodan för han var på besök hos släktingar i Jugoslavien och kom till skolan först ett par dagar senare. Slobodan var den enda med ett namn som inte klingade svenskt i klass 1D.

1999 började Hartleb ett nytt projekt: att ge en bild av det nya Sverige. Tillbaka till Jordbro, tillbaka till en förstaklass, denna gång fylld med barn vid namn Narcisa, Charoula, Tolga, Anas och Jejjan. Från första skolfotograferingen till de tårdränkta farvälkramarna i korridoren på avslutningsdagen i nian får vi följa barnen i När jag blir stor.

Vi får höra berättelser om syskonlängtan och lojalitet gentemot kämpande föräldrar. Vi får höra om framtidsdrömmar – att bli make-up-artist, elektriker med barn eller så rik att man kan handla mat till mamma på Maxi – och om vänskapsrelationer. Vi får också höra mammor och pappor om sina barn, om förhoppningar och om vikten att se framåt.

Vi får, således, egentligen inte höra något vi inte hört förut. Eller se bilder vi inte sett förut. I närbild efter närbild intervjuas den ena efter den andra, ständigt nya personer introduceras och ständigt nya öden vädjar om vårt engagemang. Men jag vill ha mer av den här filmen. Jag vill ha fler bilder från den fysiska miljön i Jordbro: fotbollsplaner, gångstigar, korvkiosker. Jag vill se barnen i aktion: leka, göra läxor, hänga, handla, umgås med sina familjer. Jag vill lära känna Narcisa, Charoula, Tolga, Anas och Jejjan, och det gör jag inte genom att bara höra dem berätta om sig själva framför en rullande kamera – än mindre genom att höra deras föräldrar berätta om dem. Inte heller lär jag på detta sätt känna något nytt Sverige.

Så När jag blir stor gör mig besviken. Ett tioårigt filmprojekt borde ha kunnat bli visuellt och innehållsmässigt långt rikare än så här – i synnerhet i händerna på Rainer Hartleb.