Betyg: 5 av 6
Det är snart 20 år sedan Serge Gainsbourgs rökande och drickande tog livet av honom, och han begravdes på den judiska delen av kyrkogården i Montparnasse. Den som till slut vågade göra en spelfilm om den franske nationalskalden är en annan konstnär med ryskjudiska rötter, serietecknaren Joann Sfar.
Sfar låter det judiska vara en lika stor, om inte större, del av Gainsbourgs liv som musiken och kvinnorna. Det följer honom från det att han växer upp som Lucien Ginsburg i det ockuperade Paris och själv går och hämtar sin gula judestjärna, och blir snart en fysisk följeslagare: Nunan, en Nosferatu-artad Mr Hyde med gigantisk kroknäsa och elefantöron som för tankarna till Michel Gondrys vardagsmagi.
Långfilmsdebuterande Joann Sfar har ett befriande lätt och lekfullt handlag, flyter ledigt mellan tidsperioder och kommer till och med undan med en talande, svart katt.
Nunan är den kreativa skuggan, djävulen på Gainsbourgs axel, som ser till att han lämnar sina första fruar och peppar honom att närma sig kändisar som Juliette Greco och Brigitte Bardot, kvinnor som egentligen är för snygga för honom. Det är Nunan som, med sitt förslagna affärssinne, bränner ner ateljén med de mediokra oljemålningarna och ser till att Gainsbourg istället söker upp barnstjärnan France Galls pappa och skriver kontrakt på poplåtar som ger klirr i kassan.
Gainsbourg föraktar sin nuna för detta månglande, och avreagerar sig på stackars France genom att låta henne sjunga tvetydiga texter om slickepinnar, men framför allt förstör han för sig själv. Sen åker han hem till sina föräldrar och blir tröstad med inlagd gurka.
Det vore naivt att vänta sig ett helt tillfredsställande genustänk i en fransk film om Serge Gainsbourg. Joann Sfar, född 1971, verkar vilja göra sitt bästa genom att låta Serge, i Éric Elmosninos Mr Bean-artade gestalt, vara en ful och jagsvag ankunge som hela sitt liv jagar bekräftelse från kvinnor och i förlängningen resten av världen – här finns ett komiskt anslag och det gäller framförallt Serges förmodade sex appeal.
Man önskar bara att Sfar hade haft den goda smaken att låta bli den där tröttsamma, närmast obligatoriska inledningen, där en brådmogen pojke gör närmanden mot en yppig och fullvuxen kvinna som av någon anledning visar sig bli smickrad av uppvaktningen.
Undertiteln ”ettlegendariskt liv” ska markera att det här inte är en bokstavlig biografi. I sista scenen åker Serge, fem år före sin död, limousine längs havet med Caroline Bambou von Paulus och deras nyfödde son. Andra höjdpunkter under Gainsbourgs 1980-tal, som när han berusad i en talkshow berättar för Whitney Houston att han vill knulla henne, och när han spelar in singeln Lemon incest med sin 12-åriga dotter, har valts bort. Borde sådant ha redovisats i en film som annars bockar av ganska mycket fakta? Inte för sakens och skandalernas skull kanske, men det hade varit intressant med en tydligare diskussion om det tvångsmässiga behovet att provocera. Joann Sfar har bitvis varit lite för mån om att bygga upp ett försvar åt sin barndomsidol.
Se även: I’m not there av Todd Haynes.
