Betyg: 4 av 6

En enkel till Antibes kan ses som Richard Hoberts egen version av Strindbergs vandringsdrama Till Damaskus, alltså en uppgörelse med och rannsakan av ett förfelat liv. Här är det Sven-Bertil Taubes änkling George som blickar tillbaka och upptäcker att han faktiskt inte levt det liv han ville. Det fanns ett alternativ som han avstod från. Han inser att det värsta inte är ”att inte vara älskad av sina föräldrar, men att inte vara älskad av sina barn”. Men en annan fråga är om han själv älskat sina barn. Det verkar inte så. Vid viktiga ögonblick i deras liv har han svikit dem eller inte brytt sig. Och nu har återbetalningens stund kommit. Barnen tänker bedra honom med benägen hjälp av hans opålitliga hemhjälp, genom att sälja huset bakom ryggen på honom och placera honom på ett vårdhem. Han överlistar dem dock och rymmer. Och så börjar en resa bakåt i tiden till sveken och framåt i tiden mot något som kanske kan bli en ny början.

Precis som Strindberg använder sig Hobert av en drömspelsteknik som gör att de döda är lika närvarande som de levande i Georges vardagsrum. Så småningom får vi också veta vilka de tre personer är som följer honom.

Det tar ett tag att förstå att George bor i Norrland och att det är därför tågresan går genom stora tomma skogar och små avsides liggande samhällen som Älvsbyn. Den resan gör i alla fall att han stöter ihop med Torkel Petersons bisarrt rolige begravningsentreprenör Tony, en figur som förvandlar sig till såväl new age-guru som countrysångare och på vägen låter Georg konfrontera döden.

Tyvärr ägnas uppgörelsen mellan George och hans barn inte lika mycket utrymme. Vi får veta lite för lite om Malin Morgans sorgsna Susanne, som vi förstår levt ett trasigt liv, och Dan Ekborgs pressade Johan, som förföljs av obetalda räkningar. De blir mer av bifigurer än de skulle behöva vara.

Men till syvende och sist är detta Sven-Bertil Taubes film. Taube har ju den sällsynta förmågan att vara tidlös, där den unge gamängen lyser igenom den äldre gentlemannen – alltid lika närvarande i dået och nuet. Han är en sann filmstjärna på så vis att han har ett ansikte man aldrig tröttnar på att betrakta – även sina skavanker, som att han ser dåligt på ett öga, gör han till en fördel. Men han är också en sann skådespelare som vågar göra sin roll både sympatisk och osympatisk, ibland varm ibland iskall, han kan konsten att stänka vitriol i charmen. Att hans George inte varit någon lätt pappa att ha med att göra förstår man utmärkt väl. Richard Hobert ska ha en stor eloge för att han lyft in Sven-Bertil Taube i svensk film igen. För den här rollen måste han bara ha en Guldbagge!

Richard Hobert kan verkligen skriva dialog, något som är ovanligt i svensk film. Problemet är att det blir för mycket dialog och för lite bilder, allt för mycket korsklippning mellan talande personer på jakt efter varandra i olika färdmedel. Den allt för realistiska ramen skaver mot det drömska innehållet.

Jag skulle även tagit bort den spänningshöjande medicinen – som George inte får ta – det är tillräckligt spännande ändå.