Mörkt vatten hade premiär redan i onsdags, och jag noterar att de recensioner som i ett tidigt skede finns tillgängliga på nätet är unisont och kraftfullt negativa. Här skildras en utrikisk gästarbetare på ett fördomsfullt sätt, sägs det. En fantasilös, påkostad skolfilm, heter det på ett annat ställe.
Men så är det ju faktiskt inte. Den dystra sanningen är ju istället att svenskt filmrecenserande numera bedrivs på skoltidningsnivå i stor utsträckning. Man spanar efter sympatiska skildringar av gästarbetare och saknar en rimlig referensram för sina bedömningar.
Vad det här handlar om är en kammarspelsthriller, gjord med en utstuderad, närmast brutal enkelhet som kan föra tankarna till italiensk matlagning: Man tar ett fåtal utvalda ingredienser och framhäver deras speciella kvaliteter med ett gediget hantverk. Utmaningen ligger i att skapa en kraftfull dynamik inom de självpåtaget snäva ramarna, att göra mer av mindre. Regissör Rafael Edholm med besättning lyckas åtminstone styckevis.
Han och hon står i en kraftfull motorbåt som forsar fram genom Stockholms skärgård. Han är Daniel (Sverrir Gudnason), ung och driftig påläggskalv på en av stadens snofsigare fastighetsmäklarbolag. Hon är Marie (Helena af Sandberg), blond och vacker, några år äldre än Daniel. Och hon är inte hans flickvän, det framgår tidigt. Hon är i själva verket hans chefs fru. Han har ambitionen att snart bli delägare.
Häri ligger den förbjudna fruktens starka spänning och en anledning till oro. Det finns en risk att de blir upptäckta i sina äktenskapsbrottsliga förehavanden. Och frågan är då hur blodiga konsekvenserna blir i så fall.
Båtresans mål är en lyxvilla med strandtomt, ett av Daniels objekt som står tomt i väntan på försäljning. Kanske med anledning av en skilsmässa, vad kan man veta om sådant? Det här är mer hennes hemmaplan än hans; det är i miljöer som denna som hon med den välbärgades självklarhet hör hemma, det är mot miljöer som denna som han strävar genom idogt karriärklättrande.
Det finns en Fröken Julie-aspekt i deras relation. Hon är den vilda, oregerliga överklasskvinnan, nyckfull och krävande; han är hennes lakej med drömmar om uppåtstigande, viril och valpig i en litet rörande blandning. Följden blir en diskret antydd maktkamp mitt i all naken åtrå i de stilrena interiörerna. Det finns en avighet i dialogen som jag väljer att läsa som en medveten dissonans, en underliggande oro: vem vill mest, vem har mest att förlora?
Snart nog fullbordas sällskapet därute i villan även med en domestik, en lurvig hantverkare (Andrzej Chyra) från Polen som säger sig ha några sysslor att utföra innan huset är redo att säljas. Men varför är han så frågvis om Daniels och Maries relation? Varför arbetar han så ofokuserat? Och varför tar han sig så fräcka friheter?
Här tangerar filmen ett tema i Funny games: hur uppföra sig när någon alltmer överskrider outtalade överenskommelser om uppförande, var drar man gränsen, när är konfrontationen nödvändig? Marie har ett större tålamod än Daniel, han har sin manlighet att försvara. Till slut blir det riktigt geggigt.
Filmens manus har några uppenbara brister som är illa kamouflerade med klichéer, och det löser ibland vissa problem med trolleritrickbetonade genvägar. Men i kraft av en stram komposition och – inte minst – Peter Mokrosinskis kallt glittrande foto är Mörkt vatten en svensk genrefilm som inte skäms för sig.
