Webb-tv
Det var länge sedan lyckan log mot Wrestlaren Randy “The Ram” Robinson.
Betyg: 5 av 6
När Mickey Rourke fick huvudrollen i The Wrestler publicerade en bloggare polisfotografierna från hans senaste arrestering tillsammans med filmens synopsis. En läsare kommenterade lakoniskt att filmen lät som något Rourke själv hade varit med om.
Filmskådespeleri lever på den aura som skådespelaren får i andra sammanhang, vare sig dessa är röda mattor eller avgiftningskliniker. Efter att Mickey Rourke på 1980-talet medverkat i filmer som Barfly och 9 ½ vecka blev han proffsboxare, spelade i allt sämre filmer och var mest i tabloiderna på grund av bråk. När foton på hans karaktär, den slitne fribrottaren Randy ”The Ram” Robinson, iförd täckjacka lagad med silvertejp dök upp från inspelningen av The Wrestler var det många som trodde att det var paparazzibilder på Rourke privat.
Om Randys karriär är några pinnhål lägre ner än Rourkes är det på grund av yrkesvalet. Liksom Randy själv hade amerikansk wrestling sin storhetstid för 20 år sedan. Då brottades han inför ett fullsatt Madison Square Garden men nu är det gymnastiksalar i småstäder som gäller.
I början av filmen sover Randy i sin skåpbil för att hyresvärden har låst ut honom från hans husvagnshem. Han lever på slantarna han får för sina matcher och extraknäcker på ett lager, men verkar inte bitter på tillvaron. Faktum är att ett av filmens intressantaste drag är Randys sympatiska och fördomsfria inställning till allt och alla. Det är till stor del ett resultat av Rourkes utseende, han ser ut som en plufsig kroppsbyggare med en nallebjörns ansikte.
Men så förändras i ett slag Randys tillvaro och han försöker skapa sig ett ”normalt” liv utan brottning. Han letar fast jobb, uppvaktar strippan Cassidy (Tomei) och söker upp sin vuxna dotter (Wood) som han inte har någon kontakt med.
Att Rourkes liv och leverne blir en byggsten i The Wrestler är logiskt eftersom hela filmen handlar om samspelet mellan det autentiska och fiktionen. Fribrottning är en uppvisningsform där resultatet är uppgjort på förhand. I ringen är den ene god och den andre ond, och publiken är med på noterna.
Aronofsky understryker suveränt hur filmmediet drar styrka ur samma samspel genom att forma The Wrestler med dokumentära grepp som handhållen kamera. Den ligger i ryggen på Randy som i ett efterhängset tv-reportage eller en dokusåpa. I ringen klipps det med jumpcuts och ljudet av dunsarna är så högt mixat att varje smäll känns i magen.
Den riktiga smärtan i den fejkade underhållning betonas om igen; när publiken skall få det blod som krävs skär sig Randy i smyg med ett rakblad. När Cassidy under en lapdance frågar Randy om saken svarar han ”I´ll show you fake” och visar stolt upp sina ärr.
Vi får se hur rigoröst Randy underhåller illusionen genom sin kropp; han blonderar sin hårman, solar solarium och injicerar tillväxthormon i rumpan. Till och med besöken på strippklubben känns asexuella, som en fasad för att upprätthålla en viss sorts maskulinitet. Men till vardags bär han hörapparat och sätter på sig glasögon när ingen ser.
När Randy lämnar brottningen och uppvaktar Cassidy görs en koppling mellan de två kroppsarbetarna och deras arenor. Hans kropp har blivit obrukbar och kunderna tycker att strippans kropp är för gammal.
Men det görs också en tydlig gränsdragning mellan dem som leder till filmens oundvikliga upplösning. Hon visar sin kropp för pengar, av omsorg och ansvar för sin sons framtid. Han gör det för kickarna. Roten till filmens sorgliga drama ligger i hans oförmåga att handskas med ett liv med ansvar – eller med andra ärr än de han som maskulin idol skaffar sig i ringen.
Det skildras strålande i en nyckelscen: Randy skall börja jobba i köttdisken på ett snabbköp. När han går genom de trånga korridorerna bakom butiken mixas publiktjut in, som när han en gång gick i gångarna mot brottningsringen. Så kliver han in i sin 9 till 5-tillvaro, vardagens olidliga tristess, och publikljudet ersätts abrupt med muzak.
