Betyg: 4 av 6
I takt med ökat feministiskt medvetande och kvinnligt karriäravancemang blev känslokalla kvinnliga chefer en allt vanligare företeelse i amerikanska filmer.
Dystert nog har ingenting ändrats 20 år efter en film som Working girl, mer än att dagens kvinnliga Machiavellis styr till synes mer feminina domäner som modetidningar. De senaste exemplen – Djävulen bär Prada och En shopaholics bekännelser – har också samma person som förlaga – Anna Wintour, amerikanska Vogues mytomspunna redaktör sedan 20 år.
Eftersom legenderna om Wintours sätt att styra modevärldens Bibel överträffar spelfilmsporträtten känns en dokumentär om den svårtillgängliga kvinnan – sinnebilden av henne är de kolsvarta glasögon som pryder filmens poster – onekligen rätt i tiden.
Filmarna skildrar Vogue-redaktionen under tillkomsten av septembernumret, det viktigaste i modevärlden. September är modevärldens januari som det sägs i filmen; det är då man förändrar sig. Resultatet är 800 sidor tjockt och säljer i 13 miljoner exemplar. Inte undra på att alla annonsörer och modeskapare vill vara med.
Genom att följa Wintour på möten med chefer för butikskedjor och privata visningar hos modevärldens tunga namn – ibland enerverande framklippt till pumpande catwalkmusik – skildras den unika makt hon har.
Dokumentären tar fasta på Wintours rykte – här saknas inte kommentarer om hur hon styr enväldigt och kallt – och mejslar fram hennes kritiska blick. Men visar också det snabba omdömet om ett plagg som mer konstruktivt än elakt. Och scenerna med dottern är som beställda för att balansera porträttet av Nuclear Wintour – göra henne moderlig och därmed mer kvinnlig.
Intressantast är hur Wintour sätts i relation till sin creative director, Grace Coddington. Det gestaltas typiskt nog mer som en puttrande konflikt mellan kvinnorna än som ett kreativt samtal – Grace är en romantiker som lägger ner hjärtat i vackra plåtningar, Anna ser den ekonomiska vikten av kändisar på omslaget – men säger en hel del om vad mode är idag. Och hur man säljer det.
