Betyg: 5 av 6
Två saker gör mig möjligtvis olämplig som recensent av The Queen. Det ena är en inrotad skepsis mot filmdramatiseringar av nu – eller tills nyligen – levande personers liv; i nästan samtliga fall är den rena dokumentären ett bättre medium. Det andra är min rätt okritiska beundran för Elizabeth Windsor, denna moderna stoiker med en så gott som omöjlig livsuppgift. Glimten jag som femåring fick av henne, en vit gestalt i fören på jakten Britannia vid Stockholmsbesöket 1956, tillhör mina mer omhuldade minnen.
Men Stephen Frears intelligenta film The Queen förfaller aldrig till sensationalistikt förtal (säkert till vissas besvikelse) men inte heller till det ytliga och anekdotiska. Den är i stället en stor aktris fria dikt på en viss verklighet. The Queen är först som sist Helen Mirrens film. Hon har velat fånga essensen hos en person hon aldrig känt, i intervjuer har hon talat om sig själv som porträttmålare. Det som etsar sig fast i minnet är Mirrens röst – ibland tvekande, ibland stålhård, inte olik förlagans. Men allra starkast är Mirrens sorgset eldfängda blick – mycket olik sin kungliga modells. Den blicken har alltid varit Mirrens starkaste vapen som skådespelare och det är med den hon nu tolkar drottningens inre, det hon inte säger i ord.
The Queen är uppbyggd som ett triangeldrama, ett unikt sådant, som serverades av den historiska situationen själv. Man kan formulera det som två kvinnor och en man: en död prinsessa, en drottning som försöker överleva och en premiärminister som ser sin chans att använda dem båda för sina maktsyften. Tony Blair blev i maj 1997 Englands första labourpremiärminister efter sjutton års konservativt styre. När prinsessan Diana dog i bilolyckan på morgonen söndagen 31 augusti var det Blair som fann de ord som uttryckte många engelsmäns känslor: She was the people‘s princess, hon var folkets prinsessa, sa han i tv samma dag, skickligt spelande både på royalismen och folkligheten – liksom på konflikten mellan de två. Kungafamiljen på sommarnöje i Skottland teg, förskansade sig, dagarna gick och monarkin hamnade i sin allvarligaste kris sedan Edward VIII:s abdikation sextio år tidigare. Allt detta är nu ett stycke nutidshistoria men Frears och hans manusförfattare Peter Morgan rekonstruerar med en hel delgissningar det bisarra, brutala och komiska spelet bakom kulisserna. Där blir Elizabeth och Blair, i Michael Sheens tappning, de enda tydligt tecknade, men så är filmen tänkt. Pregnanta sidoroller hade kunnat kränka nu levande personer, kungliga och icke-kungliga, och filmen vill hålla sig inom anständighetens, för att inte säga godmodighetens gränser.
Det är på antydningarnas nivå den är mest frispråkig. Jag vet inte vad som är fakta och vad som är fiktion i den hjortjakt som prins Philip i filmen iscensätter under söndagen för att förströ sina sonsöner prinsarna William och Harry. Den får hursomhelt ett obehagligt symbolvärde. Diana var uppkallad efter jaktens gudinna, men – som hennes bror, earl Spencer känslosamt hävdade i sitt liktal i Westminster Abbey en vecka senare – i slutet av sitt liv förvandlades hon till villebrådet. Den delen av Spencers tal är uteslutet ur filmen, som visar rätt mycket från begravningsceremonin, men att den jagade hjorten är Diana också här visas i filmens mest känslosamma scen: mötet mellan Elizabeth och den fjortontaggade kronhjorten – en skotsk ballad i modern filmform! Här kan drottningen visa sin sorg, det är i sin återhållenhet skildrat med melodramens stora gestik.
Se denna film för Helen Mirrens skull! Som beundrare av Elizabeth II i hennes egenskap av Englands största, nu levande aktris måste jag ändå erkänna att Mirren här är ett strå vassare!
