Betyg: 5 av 6
”Vem tror du att du är, domaren och juryn?” I australiensiska The Proposition avhandlas kontinentens koloniala förflutna. Och det handlar mycket om brott, straff och förtryckets moment 22 i denna nihilistiska western med manus och musik av Nick Cave. I förtexterna finns en ursäkt till de aboriginer som kan komma att känna sig kränkta. Men The proposition är inte främst en film om förtrycket av aboriginerna utan en uppgörelse mellan kolonisatörerna, britterna, och den färdigfabricerade underklass som de tog med sig hemifrån.
Den lokala ordningsmannen kapten Stanley (Henry Stanley, I presume) drömmer om att ”civilisera” landet och överst på Att göra-listan står Burns-ligan, en irländsk brödraskara som är efterlysta för ett brutalt mord på en gravid kvinna och hennes familj – nära vänner till Stanley och hans fru dessutom. Han lyckas fånga två av dem och erbjuder en deal: den äldste och mest hänsynslöse brodern i utbyte mot den yngste. Och så rider Charlie Burns iväg för att jaga sin egen bror medan den vettskrämde Mikey, som inte haft något med morden att göra, hålls inspärrad i arresten. Lynchmobben utanför kräver att han åtminstone piskas i väntan på hängningen.
Den som lyssnat på Nick Cave, kanske på Murder ballads, hans hitskiva med makabra skillingtryck, vet att han gillar den gammaldags, sorgkantade versionen av döden. Och The proposition bjuder på massor av död i retroförpackning; det är rituellt stympade kroppar, strupar som stampas i kras, ryggar som piskas blodiga och kroppspulsådror som punkteras medan den döende reciterar George Borrow. Och det är något med Nick Caves dramatiska soundtrack (som ibland tar överhanden väl mycket) och hela den ödesmättade stämningen, som nästan kräver alla de här urladdningarna.
The proposition är inte bara våldsam utan också bedövande vacker och lånar färgerna från jorden och dammet som täcker alla utom Mrs Stanley, underbart gestaltad av Emily Watson. Hon är kontrasten till all smuts med sina frasande sidenklänningar och sin kinesiska teservis. En bild av det imperialistiska Storbritannien, men Mrs Stanley har ju inga onda avsikter, det har i grund och botten ingen av dem vi kommer in på livet i The proposition. Så mycket mänskligare det blir utan några riktiga bad guys.
