Betyg: 2 av 6

Idén bakom skräckfilmen The Mist är fysiskt påtaglig och känslomässigt suggestiv: en plötslig, livsfarlig dimma lägrar sig över en amerikansk småstad, ett antal människor blir fångar i ett snabbköp. Mitt bland konsumtionskulturens överflöd förlorar de fotfästet i tillvaron. Stephen King har skrivit berättelsen filmen bygger på och den uppfyller alla krav man kan ställa på den apokalyptiska katastroffilmen, detta amerikanska originalbidrag till filmfiktionen: ett samhälle hamnar i överlevnadskris tack vare sin korttänkthet, sitt lättsinne, sin omoral.

Hitchcocks Fåglarna är det starkaste exemplet på denna puritanska underhållningsmoralitet, och The Mist går att uppfatta just som en tvåtimmar lång förstoring av den lysande kaféscenen där. De ofrivilligt förenade människorna visar sina sämsta sidor inför det yttre hotet: själviskhet, hämndbegär, främlingsfientlighet och syndabockstänkande. Hotet ligger lika mycket i deras egna psyken.


Men en god idé och goda inspirationskällor är tyvärr inte liktydiga med en god film. Snabbt – och onödigt – förvandlas The Mist till en monsterfilm med blodsugande tentakler, jättespindlar och okända varelser som förökar sig i människornas inre. Det blir inte bättre av diffusa antydningar om att orsaken till katastrofen skulle vara krigsteknologiska experiment som gått fel. Filmen saknar allt omdöme om en god berättelses orkestrering. The Mist är kort sagt mistbar.