Betyg: 3 av 6

3. Det finns en verklighet, fylld av leda och ångest, ett tillstånd som många av oss kallar vanlig vardag rätt och slätt. Denna verklighet erbjuder olika former av kemisk bedövning och billig eskapism som underlättar uthärdandet. Och så finns den underbara fantasin, lika verklig som verkligheten, men skör och utsatt, hånad och missförstådd.

Denna dyrbara fantasi kan ta sig de mest skiftande uttryck och erbjuda de mest hänförande alternativa världar som ligger där alldeles bredvid det trista och alldagliga att upptäcka för den som har ett öppet sinne.

Ungefär detta är programmet inte bara för The Imaginarium of Dr Parnassus, utan för hela Terry Gilliams produktion. Gilliam är filmvärldens store drömmare och sagofarbror, en romantiker och äventyrare som ständigt strider med oförstående distributörer, investerare som helst inte vill förlora alla sina pengar och alla möjliga andra omständigheter som kan hota en inspelning där allt går litet på en höft eftersom det av krassast tänkbara budgetskäl aldrig var aktuellt med något som ens påminner om säkerhetsmarginaler.

Och Dr Parnassus är filmen som vi så väldigt gärna vill älska eftersom Gilliam kämpade så tappart för att färdigställa den trots att den postumt Oscarsbelönade Heath Ledger så tragiskt avled mitt i pågående produktion, varefter ett gäng vikarierande stjärnor – Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell – ädelmodigt hoppade in och tog över rollen i de scener som återstod.

Själv kan jag inte riktigt förmå mig att älska denna fabel om ett kringresande varietésällskap med tillgång till en Lewis Carroll-värld bakom spegeln och en tusenårig doktor som har ingått en Faustpakt med djävulen. Därtill är den för svamlig, oformlig och osammanhängande. Men här finns också sublima sekvenser med ett bländande bildartisteri, ljuvt berusande i sin Monty Pythonska uppslagsrikedom.

Man blir, som alltid hos Gilliam, vackert tvungen att ta det onda med det goda.

Jan Söderqvist